Nyårsklockor ringa / New Year bells are ringing

Jag önskar Er Alla Ett riktigt Gott , Lyckosamt och Kreativt Nytt År!

Vi tar det lugnt hemma med familjen med god mat, gott vin ...sen smäller vi av några raketer som barnen så spänt väntar på. Kanske vi somnar framför TV´n vad vet jag...

Jag kommer snart tillbaka med en liten söt vintrig saga om en liten speciell flicka kryddad med vackra bilder!...så kom gärna tillbaka!

I wish All of You a Happy Prosperous and Creative New Year!

We are celebrating at home with just the family...lots of good food, good wine...then we´ll fire of some fireworks that the children are excited for. Perhaps we´ll fall asleep infront of the TV...You never know!

But I´ll be back soon with a little cute frosty story or fairytale about a little special girl ...spiced up with beautiful pictures...so please do come back!

GOTT NYTT ÅR!

HAPPY NEW YEAR!

Själarnas Trädgård, Sista delen / Garden of Lost Souls, Last part

Så äntligen var det dags för sista avsnittet av min saga Själarnas Trädgård. Det har tagit tid att skriva den och sagan har ändrat riktning efter resans gång, allt efter vad jag blivit påverkad av runt omkring mig. Det har verkligen varit fascinerande att skriva en berättelse som man själv inte vet slutet på, och dessutom publicera den kapitel efter kapitel! Håll till godo som lite sommarläsning! För nu tar jag en liten bloggpaus (om jag klarar av det!?!), ni vet semester och sån´t! Vi ses snart igen, tiden går fortare än man tror!

Now it´s finally time for the last chapter of my story "Garden of Lost Souls". It has taken quite some time to write it and the story has changed direction during this time, depending on what has inspired me for the moment. It has truly been fascinating to write a story I didn´t know the end of and publish it chapter by chapter! Now it´s finished and You can enjoy it as a little summer reading! I´m taking a short bloggbreak (If I can manage to stay off the computer!?!) , You know summer vacation and stuff! We´ll meet again soon, time runs faster than You know!


Du kan läsa tidigare avsnitt här: /You can read previous chapters here:

Prolog /Prologue
Kapitel 1 /Chapter 1
Kapitel 2 / Chapter 2
Kapitel 3 / Chapter 3
Kapitel 4 / Chapter 4
Kapitel 5 / Chapter 5



Kapitel 6 /Chapter 6

En vind svepte förbi mitt ansikte, vit dimma virvlade runt oss. Plötsligt svävade de två figurerna mitt framför oss.
Jag blev inte rädd. Det liksom lyste från figurernas ansikten, sprakade som av elektricitet. Jag såg på Zorro och Alina, deras stora förvånade ögon. Ett varmt lugn svepte sig kring oss.
-Kom…
Mjuka viskande röster lockade.
Jag kände med ens en stor längtan att följa med, ett lugn och en tillit som jag inte känt på länge. Barnen såg på mig och jag nickade:
-Vi följer med!
Våra fötter rörde inte vid marken, vi svävade fram genom skogen, mina händer i barnens händer och den lilla drakens klor i axeln på mig. Jag blundade, kände små daggdroppar mot mitt ansikte. Färden kändes som en evighet, en mjuk omfamning.

A wind swept past my face, white fog whirled around us. Suddenly the two figures floated rigth infront of us.
I wasn´t afraid. Their faces were glowing, sparkling like from electricity. I looked at Alina and Zorro, saw their big surprized eyes. A warm calm feeling swept around us.
-Come…
Soft voices whispered enticingly.
Immediately I felt a strong desire to follow them, a calming trust wich I hadn´t felt for a long time. The children looked at me and I nodded:
-We will come with You!
Our feet didn´t touch the ground, we floated through the woods, my hands in the hands of the children and the little dragons claws in my shoulder. I closed my eyes, felt tiny drops of dew in my face. Our flight felt like an eternity, a soft embrace.

Vi landade framför en hög portal övertäckt med gröna klängväxter. Innanför skymtade en frodig trädgård. Figurerna visade oss varsamt in.
-Tack, mumlade jag, fortfarande med en känsla av overklighet. Jag fick ett blygsamt leende till svar. Sekunden därpå försvann de två figurerna bort i dimman.
-Jag tror vi är framme nu barn, sa jag och kisade in i den vackra trädgården. En överdådig grönska mötte oss.

We landed in front of a portal covered with green climbing plants. Inside we could catch the glimse of a lush garden. The figures gently showed us to go in.

-Thank You, I mumbled, still with an unreal feeling in my chest. A shy smile was the answer. Shortly after the two figures dissapeared into the mist.
-I think we are at the end of our journey, I said and gazed into the beautiful garden. An owerwhelming lush verdure welcomed us.


Sången hördes svagt, först som ljuva viskningar sedan ökande i styrka.

”Hur kan du tänka jag kan det glömma som är så långt in i hjärtat mitt, hur kan du tänka jag glömmer dig som finns så djupt in i hjärtats mitt…”

Jag såg hur Zorro darrande drog efter andan och lyssnade, ett ljus tändes långt därinne i hans ögon.
-Mamma! sa han knappt hörbart … Det låter som mamma!
Plötsligt sprang Zorro mot sången, Alina och jag sprang efter.
Ut på ängen bland träden sprang han, mot en kvinna som satt i gräset. På håll såg vi hur kvinnan ryckte till och såg mot Zorro. Strax var han i hennes famn. Äntligen fanns den där, den outgrundligt saknade tryggheten och kärleken. Hon måste ha väntat på honom…väldigt länge.

At first we heard the song very quietly, like a delightful wisper, then it increased in strength.

“How can You think I can forget what´s so far in the heart of mine, how can You think I will forget You who´s so deep in the heart of mine…”

I saw how Zorro shivered and became breathless. Somewhere deep in his eyes I saw a spark of light.
-Mummy! he said so quiet I could barely hear it…It sounds like Mummy! Suddenly he ran in the direction of the the song, Alina and I ran after him. Out on the meadow he ran, towards a woman sitting in the grass. At a distance we could see how the woman turned and how her movements froze. In a second he was in her arms. At last he found the unfathomable missed love and security. She must have waited for him a long, long time.



De omfamnade varandra, modern kysste honom och höll honom hårt. Hon såg på mig och jag kunde avläsa ”tack” från hennes läppar, sedan borrade hon in sitt ansikte i Zorros hår och blundade.
Jag höll Alina hårt i handen och såg hur Zorro och hans mor sakta upplöstes i varandra, lyftes upp som av vingar mot skyn. Det sista jag såg av Zorro var hans vackra ögon som strålade mot mig.
Jag och Alina föll ned sittande… Jag visste en sak:
Zorro har hittat hem, och han är lycklig!
Min blick blev dimmig och jag kände stora tårar rulla nerför mina kinder. Han är ju lycklig nu…varför känner då jag en så stor sorg? Jag tänker på allt den lille kunde ha blivit, det liv han kunde ha levt och hur mycket jag hade kommit att hålla av honom på denna korta tid.

They embraced eachother, the mother kissing him and holding him tight. She looked at me and I could read the words “thank You” from her silent lips. Then she burried her face in his hair and shut her eyes.
I held Alinas hand tight and saw how Zorro and his mother slowly dissolved into thin air, lifted upp to the sky as if they had wings. The last I saw of Zorro was his beautiful eyes shining at me.
My knees felt weak, Alina and I dropped down …I knew one thing:
Zorro had found his way home and he was happy!
My eyes went all misty and I felt big tears rolling down my cheeks. He´s happy now…why do I feel such sadness? I think of all the things the little one could have been, the life he could have lived and how much I had come to care for him in this short time.


-Vad gör vi nu då?, sa Alina ynkligt.
-Tja, vi fortsätter in i trädgården sa jag, strök bort en tår med en djup suck.

-What do we do now? Alina asked with a miserable voice.
-Well, we continue into the garden, I said and wiped away a tear with a deep sigh.



Alla vackra blommor berusade oss med sina färger och dofter. Ljumma sommarvindar lekte susande i trädens kronor och blandades med fågelsången. Jag tänkte på hur en trädgård verkligen kan vara balsam för en sårad själ.
-Titta, ropade Alina det är fullt med fjärilsbarn!
-Fjärilsbarn? sa jag frågande. Var nånstans?
Då såg jag dem. Små barn fladdrande runt som små fjärilar bland blommorna! Vad märkligt.
Alina sprang in bland fjärilsbarnen och lekte tafatt. Jag log och såg hur hon levde upp och hade roligt.

All the beautiful flowers intoxicated us with their colours and scents. Warm summerwinds played around sighing in the treetops and mixed gently with the birdsong. I thought about how a garden is a true comfort for a soul that is hurt.
-Look, Alina shouted, look at all the butterfly children!
-Butterfly children? I said. Where?
Then I saw them. Small children fluttering around like little butterflies amongst the flowers. How extraordinary! Alina ran to the children and started playing tag. I smiled when I noticed how she was so happy and having fun.

Jag såg mig omkring, allt var så obeskrivligt vackert. Hjärtat kändes så lätt, borta var alla de tunga tankarna, oron. Jag andades in…här finns det frid. Är det så här det känns att vara lycklig? tänkte jag.
Swishhhh….
Jag ryggade tillbaka och fick syn på den lilla drakens krumsprång i luften. Han blev jagad av små skrattande fjärilsbarn! Draken gjorde en tvär gir och stannade mitt framför näsan på mig, blåste en puff som om han ville väcka mig. Jag rätade på ryggen som om jag nyktrade till och ropade:
-Alina! Kom så går vi vidare.
-Men…måste vi, jag har ju så roligt, gnällde Alina till svar.

I looked around, everything was so incredible beautiful. My heart felt so light, gone were all the heavy thoughts, the worry. I took a deep breath… peace lives here. Is this the way it feels to be happy? I thought.
Swooshhhh….
I stepped back and my eyes caught the little dragon cutting capers in the air. The butterfly children were hunting him, laughing! The dragon made sharp turn in the air and stopped right infront of my nose, blew a smoke pouffe as if he wanted to wake me up. I kind of sobered up and called out:
-Alina! Come lets move on.
- But… do we have to? I´m having such a good time! Alina wined.


Vi vandrade vidare genom en gång av blommande klätterrosor. Fjärilsbarnen fladdrade efter oss som i ett långt snöre. Gången mynnade ut i en öppen plats, som ett litet torg. Vid sidan av torget fanns en rund damm. En stril av vatten rann ner i dammen från ett stenansikte som verkade sväva över vattenytan. Bakom dammen sytes höga stenmurar som fått ge vika för naturens krafter. Stora träd med slingrande rötter klamrade sig fast i murarna. Jag satte mig på kanten av dammen, doppade handen i vattnet. Vattnet kändes varmt och mjukt och plötsligt slog det mig: Detta måste vara ungdomens källa! Jag kände efter i knytet som jag hade runt midjan, jodå bägaren var fortfarande där!

We wandered along through a path of blooming climbing roses. The butterfly children followed us , fluttering like on a long string. The path ended in an open square. At the side of the square there was a round pond. A tiny waterfall came out of a stone face wich seemed to float in the air above the surface. Behind the pond I could see high stone walls that had lost the fight to mother nature. Big trees with winding roots clinged to the walls.
I sat down on the edge of the pond and dipped my hand in the water. The water felt warm and soft and suddenly it struck me: This must be the fountain of Youth! I searched in the cloth around my waist , Yes the golden cup was still there!

Först blev jag helt uppspelt men sedan såg jag på Alina där hon sprang omkring skrattande. Fler fjärilsbarn hade anslutit sig, jag såg också äldre kvinnor som lekte med barnen. En kvinna kramade om Alina och tog henne i handen, dansade runt med henne. Alina nästan kiknade av skratt. Jag tog mod till mig och ropade på henne. Hon kom , satte sig i mitt knä fortfarande skrattande.
-Alina, älskade vän…jag måste gå nu, sa jag lågmält.
-Vartdå?, frågade Alina leende.
-Dit jag skall gå kan du inte följa, sa jag och såg henne i ögonen.
-Varför det? sa hon lite mer allvarligt.
-Du hör hemma här, sa jag, och jag hör hemma i en annan värld. Du måste stanna här.
-Men jag vill vara med dig, sa Alina med darrande läpp.
-Tro mig, lilla vän,sa jag. Jag vill inget hellre än att vara tillsammans med dig, men det går inte. Jag vet att du blir lycklig här och det är det viktigaste för mig. Här kan du leka, här får du ett hem och vänner.
Kramen som följde gjorde att mitt hjärta knöt ihop sig. Vi nästan klämde den lilla draken som satt på min axel. Jag kysste henne i pannan och smekte hennes kind.

-Och vet du vad, sa jag. I våra drömmar kan vi vara tillsammans, glöm aldrig det!

Kvinnan som nyss dansat med Alina höll armen om henne medan jag tog fram bägaren. Jag såg på dem bägge, kvinnan nickade och jag fyllde bägaren med vatten. Jag förde bägaren mot mina läppar, blundade och drack.
Hela världen snurrade runt, runt. Jag såg universum, stjärnor och blixtar… sedan blev allt svart.


At first I was excited but then I saw Alina laughing and playing. More butterfly children joined the game and I saw older women playing with the children. One woman hugged Alina, took her by the hand and danced around. Alina almost choked with laughter. I gathered courage and called for her. She came and sat on my lap still laughing.
-Alina, dearest…I have to go now, I said with a low voice.
-Where? Alina asked still smiling.
-Where I´m going You can´t follow, I said and looked into her eyes.
-Why? She said a bit more serious.
-You belong here, I said, and I belong in another world. You have to stay here.
-But I wan´t to be with You, Alina said with her lip shivering.
-Believe me my dear, I said. There is nothing more I would want than to be with You, but I can´t. I know You´ll be happy here and that is the most important thing to me. Here You can play, You will have a home and friends.
The hug that followed made my heart go to pieces. We almost squeezed the poor little dragon on my shoulder to death. I kissed her on her forehead and stroke her cheek.
-And do You know? I said. In our dreams we can always be together, don´t You ever forget that!

The woman who danced with Alina held her arm around her while I reached for the golden cup. I looked at them both, the woman nodded and I filled the cup with water. I put the cup to my lips, shut my eyes and drank.
The whole world spinned around, around. I saw the universe, stars, lightning…then everything went black.

Blå himmel…jag öppnade ögonen och stirrade upp mot en blå himmel. Två citronfjärilar dansade med fladdrande vingar ovanför mitt huvud.
-Nu är jag död, tänkte jag.
Jag låg där länge på rygg, helt tom i huvudet, medan mina händer trevande kände på gräset. Plötsligt kilade något över min hand och jag satte mig tvärt upp skrikande:
-Iiiiiihh!
Jag skakade på handen och fick syn på en liten, liten ödla som kilade iväg i gräset, vände sig om och såg på mig med små svarta ögon. Den där kändes väldigt bekant! Jag såg mig omkring och upptäckte att jag satt på den väg som jag kommit gående på när allt detta märkliga hände. Var det bara en dröm ändå?
-Jag måste helt enkelt ha tuppat av, tänkte jag.
Jag reste mig upp borstade av mina byxor, började gå tillbaka samma väg som jag kommit när ett klingande, studsande ljud av metall fick mig att stanna. Jag såg ned på marken och på det föremål som orsakat ljudet. Jag drog efter andan när jag lyfte upp den. Bägaren! Då var det inte en dröm ändå!
Plötsligt mindes jag Alina och Zorro. Jag höll bägaren hårt mot mitt bröst, suckade och blundade. Efter en lång stund började jag åter vandra sakta hemåt. En sång som min gamla mormor sjöng för mig när jag var liten ljöd i mitt huvud…

”Åh vännen min, åh älskade, visst glömmer du aldrig mig,
Så länge mitt blod rinner varmt och rött,
min vän jag minnes dig…”

...SLUT

Blue sky…I opened my eyes and stared upp on a blue sky. Two yellow butterflies danced above with fluttering wings.
- I´m dead, I thought.
I was laying on my back, completely empty in my head, while my hands felt the grass. Suddenly something ran over my hand and I jumped up screaming:
-Eeeeeeh!
I shook my hand and caught sight of a tiny little lizard that ran off into the grass. It turned and looked at me with small black eyes. That felt very familiar! I looked around and discovered that I was sitting on the same road I had arrived on when all these extraordinary things started to happen. Was it still a dream?
-I must have passed out, I thought.
I got up, cleaned my trousers, started to walk back on the same road I had arrived. A clinging jumping sound of metall stopped me. I looked down on the ground and on the object that caused the sound. It was the golden cup! It wasn´t a dream after all!

Suddenly I remembered Alina and Zorro. I held the cup tight against my chest, sighed and shut my eyes. I stood there for a long time before I slowly started walking back home. A song echoed in my head. It was a song my old grandmother sang to me as a child…

“Oh dearest friend, Oh dearest love, don´t ever forget about me,
as long as my blood runs warm through my veins,
I will remember You…”

...THE END

All text and pictures by me: Copyright Liisa Ottilias Veranda 2008
Bilder /Pictures: The figures:digital collage by me, The gate: Norrvikensträdgårdar, Mother and child :unknown photo, Mother and child in sky:digital collage by me, Kamelia: Tage Andersen, Butterflychildren 1 and 2: digital collage by me, Fountain of Youth: Worth100.com, Galaxy: Hubble telescope, Mother and child white dresses: unknown artist to me.

Själarnas Trädgård Del 5 / Garden of Lost Souls Part 5

Då var det dags för fortsättningen på min lilla saga om själarnas trädgård. Denna lilla historia började jag skriva jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen! Den känns ännu mer aktuell nu med alla otäckheter som händer med barn nu senast i vårt eget land. Man kan verkligen känna sig maktlös över dessa grymma händelser. Min tanke går till dessa mödrar och deras familjer som genomgår det som måste vara bland det värsta som kan hända en förälder.

Now it´s time for my little story to continue. I started writing this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world! It feels even more a pressing issue due to the horrible things that has happened recently, this time in my own country. Very small children 1 , 3 years have been murdered in their own home, a 5 year old murdered along with her mother, and yesterday a 10 year old girl dissapeared just a couple of hundred meters from her home. These cruel events makes one feel powerless and devistated. My thoughts are with the mothers and their families that are going through what must be the worst thing that can happen to a parent.

Update: I´m sorry to say that tonight 13/4 a 42-year old man confessed that he killed the 10-year old girl, he also confessed raping and killing a 31-year old woman in the year 2000. Life really sucks at times like this.



Du kan läsa tidigare avsnitt här: /You can read previous chapters here:

Prolog /Prologue

Kapitel 1 /Chapter 1

Kapitel 2 / Chapter 2

Kapitel 3 / Chapter 3

Kapitel 4 / Chapter 4

Kapitel 5 / Chapter 5

-Nu du! Du ska i! Kom flickor ni måste hjälpa oss!
Ett klingande skratt klöv luften, splittrades och singlade ned mot vattnet som en kaskad av små glittrande löv.
-Schhh!
Jag stannade hästen och lyssnade spänt. Minsann, lät det inte som skrattande flickor?

Vi hade tagit oss över bron som var lika smal som den var vacker. Den bågnade liksom inklädd med klängväxter. Vi red sakta och försiktigt över den. Jag skymtade vår spegelbild i vattnet. Det kändes underligt… Jag såg mig ridandes med två små barn och en liten drake som hårt klamrande sig fast vid mig! Var det där verkligen jag? Mina ögon följde vattnet som slingrade sig bortåt och jag såg att vattenytan blev bredare för att slutligen samlas i en större glimrande damm. Luften fylldes med fågelsång och jag kände hur jag andades lättare. Vattnet glittrade så vackert.

-Got You! Now You can´t get away! Come on girls, You´ve got to help us!
A resounding laugh cut through the air, shattered and fell dancing down to the surface of the pond like tiny glittering leafs.
-Schhh!
I halted the horse and listened carefully. That was definitely the sound of laughing girls!

We had come across the bridge which was as narrow as it was beautiful. It was laden with a heavy burden of Wisteria. I caught a glimse of our reflection in the water. It felt quite perculiar…I saw myself riding with two children and a dragon clinging on to me! Was that really me?

My eyes followed the winding stream of water. Further away the stream became wider to finally end up in a huge glimmering pond. Birdsong filled the air and I could breathe easier. The glittering surface of the pond was absolutely beautiful.

Plötsligt hördes det igen. Skratten. -Kom nu då! Vi vet att du vill! Det lät som en hel hord av kvittrande flickor.
Jag manade på hästen och vi red tyst och försiktigt framåt. Vi stannade till bakom ett buskage, klev av hästen och smög oss fram ytterligare.
-Ge dig! Du ska i! Men flickor kom och hjälp oss då!
Häpen såg jag hur ett helt koppel med flickor skrattandes och kivandes försökte dra någon i vattnet. En… ja vad det för något egentligen?… en man eller en get? Han hade ju horn!
-Ska dom bada? Sa Zorro och såg på mig.
-Schhh! viskade jag. Jag vet inte men det ser ut så i alla fall.

Suddenly we heard it again. The laughter. -Come on now! We know You want to! It sounded like a heard of giggeling girls.
I kicked the horse lightly and we moved ahead silently and carefully. We stopped behind a shrubbery, got of the horse and sneaked a little closer.
-Give up! You´re going in! But girls come and help!!
Astonished I could see a whole pack of girls laughing , trying to pull somebody into the water.
A…what on earth was it?…a man or a goat? The man had goat horns on his forehead!
-Are they going swimming? Zorro asked and looked upon me.
-Schhh! I whispered. I don´t know but it certainly looks like it.

-Dä ä ett spektakel, ä dä int?! En raspig röst fick oss att hoppa högt. Draken ramlade nästan av min axel. Jag vände mig om och fick syn på en gammal halvnaken man som satt uppkrupen på en sten. Men när jag tittade närmare såg jag att han inte var halvnaken…han var hälften , get hälften man! Vad var det nu de kallades?….faun…just det , så var det. Vi stod öga mot öga med en riktig faun! Mamma mia!
-De ä barä utä för å retäs mä oss förstår du. De där tösera! Men tocka vansinnit sötä töser ä dä! Man skul kunna äta upp döm!
Min haka måste ha hängt långt nedanför knäna för den gamle sa:
-Hördu, stäng den däringa gluggen innan fuglera flyttar in!
Skrockandes hasade den gamle faunen ner från stenen och började gå mot oss. Jag tyckte det kändes så märkligt att höra ljudet från hans klövar. Bakom oss frustade hästen, rörde sig oroligt fram och tillbaka. Min hand lugnade honom en smula.

-Well, well it´s quite a spectacle isn´t it? A raspin old voice with a funny accent made us jump high. The little dragon almost fell of my shoulder. I turned around and caught sight of an old halfnaked man sitting on a little rock. When I looked closer I could se that he wasn´t halfnaked…he was half a man, half a goat! What were these creatures called again?…faun…exactly…that is what he is! We were standing eye to eye with a real faun! Mamma mia!
-They´re just teasing us,you see. Them girls! But what pretty girls they are.Oh, one could just eat them!
My chin must have fallen down to my knees, beacuse the old man said:
-Now You´ve better close that before the birds move in!
The old man slided down from the rock clucking and walked closer to us. I thought it funny to hear the sound from his hoofs. Behind us the horse snorted, moved back and forth, worried. My hand calmed him a bit.

-Men si på di häringa små godsakerna! Skrattade den gamle och strök med handen över Alinas hår. Flickan stelnade till, ställde sig bakom mig med ansiktet i min tröja. Den gamles intresse förflyttades till Zorro.
-Du var mig ena stilig lita pöjk du! Vad kan en sån heta då? fortsatte den gamle och tog tag i Zorros haka. Zorro ryggade tillbaka och tog förskräckt min hand och höll den hårt. Jag började känna mig lite illa till mods, lade min arm runt Zorro, harklade mig och frågade:
-Jag har fått veta att jag skulle få hjälp här…. För att hitta vägen.
-Jasså…hitta vägen. Vartinga då om en får fråga? plirade den gamle tillbaka.
-Ja…till Själarnas Trädgård, sa jag lite trevande.
-Jasså jaha…på däringa visä. Jo det kan väl tänkas…men vet du…sånt ä int gratis, sa den gamle faunen , kastade ett kisande öga på Alina.
-Vad menar du med det, sa jag lite avvaktande medan jag lade min andra arm runt Alina.
-Ja, förstår du, man måst alltid lämna nåt här hos oss innan man far dit, sa den gamle flinade mot mig blottandes ett glest leende.
-Vad som helst? frågade jag.
-Jooo, det går nog bra med vilken som helst av di häringa två, skrockade faunen och såg menande på mig.
Kalla kårar längs ryggen.
-Kommer inte på fråga! sa jag snabbt. De är med mig. Jag tittade över axeln mot vattnet, mot de badande. Den andre faunen hade nu fallit i vattnet och leken där började få en annan karaktär.
Tankarna svindlade och jag kände att vi måste komma härifrån snabbt.
-Du kan ta hästen! sa jag och spände ögonen i den gamle.
-Hästen? sa den gamle förbluffat.
-Bara om du är snäll med honom! ropade Alina.
Den gamle strök sig på hakan medan han kisade mot vår fyrbente vän.
-Låt gå då, sa han
Vi kramade om hästen tog honom i manen, ledde honom till den gamle.
-Vägen? sa jag frågande, fortfarande med min hand på hästen.
-Javisst ja! Den gamle faunen harklade sig och pekade bortanför dammen.
-Ditåt skall ni fara, runt kröka där borta, fortsätt genom dimmiga skogen tills ni stöter på Porten. Då är ni liksom framme.
-Vilken Port? sa jag
-Ni kan inte missa den. Det är porten till Själarnas Trädgård!

-Oooh, just look at these little goodies! The old faun laughed and stroke Alinas hair. The girl stiffened, hid behind me and put her face into my sweater. The old fauns interest moved to Zorro.
-You´re quite a handsome little fellow,eh! What might this little mans name be? He continued and took hold of Zorros chin. Zorro flinched and took my hand and held it tight , frightened.
I started to feel ill at ease, lade my arm around Zorro, cleared my voice and asked:
-I was told that I would find help here… to find the way.
-Oh…find the way. And to where might that be, If I may ask? The old man peered at me.
-Well…to the Garden of Lost Souls, I replied.
-Oh, I see…is that so. Well that might be true…but You know…These things are not for free, said the old faun, and looked desirously upon Alina.
-What do You mean by that? I said pending and put my other arm around Alina.
-You see, one must always leave something here with us before continuing the journey, said the old faun and looked at me with a sparse grin.
-Anything? I asked
-Yes, anyone of these two will do, the old man clucked, winking at me.
Cold shivers down my back.
-Out of the question! I said rapidly. They are with me. I looked over my shoulder towards the pond, caught a glimse of the bathing girls.
The other faun had fallen into the water and the game they were playing had changed it´s character.
My head went dizzy and I instantly felt that we had to leave quickly.
-You can have the horse! I said and riveted my eyes on the old faun.
-The horse? said the old faun, astonished.
-Only if You treat him nice! Alina called out.
The old man stroke his chin and looked thoughtfully at our four-legged friend.
-Let it go at that! he said.
We gave the horse a big hug, led him by the mane to the old faun.
-The way? I asked , my hand still on the horse.
-Yes of course! The old faun coughed and pointed beyond the pond.
-That is the direction, around the corner over there. Then You continue through the Misty Forrest until You come to the Gate. That will be Your destination.
-What Gate? I asked.
-You can´t miss it. It´s the gate to The Garden of Lost Souls!


Vi började gå, barnen motvilligt, vinkandes adjö till hästen. Vi fortsatte mycket riktigt bakom kröken precis som den gamle hade sagt men innan vi kom runt hörnet kastade jag en blick bakåt mot dammen och såg något märkligt. De badande blev som såpbubblor som lyfte mot skyn, brast med ett silverklingande ljud och försvann i tomma intet. POF! Detsamma hände med den gamle och hästen. POF! Mycket märkligt! Var det bara en dröm? Vattenytan på dammen låg nu helt stilla och spegelblank.

We started walking. The children reluctantly, waving good bye to the horse. We continued around the corner exactly as the old faun had said. I looked back on the pond and saw something very extraodinary. The bathing girls and faun transformed into something that looked like soapbubbles, rose up in the sky, cracked with a sound of silverbells and dissapeared into thin air. POOF! The same thing happened to the old faun and the horse. POOF! Very strange! Was it just a dream? The surface of the pond laid still again like a mirror.

Väl runt hörnet låg tunna slöjor av dimma som slingrade sig runt våra fötter. Ju länge vi gick desto mer tätnade dimman tills allt såg overkligt ut. Jag kunde skönja trädsilhuetter och ljuset från himlen delades upp i milda strålar liksom en solfjäder. Svaga hoande ljud som av ugglor skar genom dimman.
-Titta ropade Zorro och Alina i munnen på varandra. Vad är det där? pekandes in i dimman.
Två bleka konturer liksom svävandes över marken. Jag blinkade och försökte se bättre. Konturerna framträdde tydligare, omfamnade varandra.
-Hallå! ropade jag, Vem där? Min röst ekade genom skogen.

Well around the corner light veils of fog began to wrap around our feet. The further we went the more dense the fog became, until everything looked unreal. I could see silhouettes of trees and the light from the sky split like a fan through the fog. Far away I could hear the cry of an owl .
-Look! Alina and Zorro shouted simultaneosly. What´s that? Pointing into the fog.
Two pale figures floated over the ground. I blinked trying to see better. The figures appeared moore clearly, embracing each other.
-Hallo! I called, Who´s there? My voice echoed through the woods.




Fortsättning följer.../ To be continued…


Copyright Liisa Ottilias Veranda. All text och bild utan märkning är mina, utom Dammbilden från Ninfa trädgårdar, Faunen och flickorna : William Bouguereau, Gamle faunen och såpbubblorna från internet.

Copyright Liisa at Ottilias Veranda. All text an pictures without watermark are mine, except The pond from the garden of Ninfa, The faun and girls : William Bouguereau, The old faun and soap bubbles from the internet.

Själarnas Trädgård Del 4 / Garden of Lost souls Part 4

Denna lilla historia skriver jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen! I write this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world!


Del 4. Du kan skrolla nedåt till del 1, 2 och 3.
Part 4. You can scroll down to part 1, 2 and 3.


Kapitel 4 /Chapter 4


Gången slingrade sig uppåt hela tiden. Den lilla draken var behändig! Han lyste upp vår väg där i tunneln. Jag fick ömsom bära lille Zorro ömsom putta honom framför mig. Det rasslade lite oroväckande runt våra fötter och mitt hjärta hoppade till lite när jag i lilla drakens sken skymtade vad som orsakade ljudet!…Kryp! Små, svarta, läskiga skalbaggar! Jag svalde hårt, lyfte upp Zorro i famnen och tog bestämda steg framåt utan att titta ner. Plötsligt såg jag att det började ljusna lite grand. Vi gick runt en krök och där fanns ljuset! Vi var framme vid tunnelns slut. Äntligen!
Väl ute i ljuset såg jag mig omkring. Himlen var mörk och täckt av moln men en strimma dagsljus letade sig ner till marken. Vi var uppe på toppen av berget. Ett stenigt landskap bredde ut sig framför våra fötter. Den lilla draken flög oförtrutet framåt, jag började ha svårt att hänga med. Vi hoppade mellan stenformationerna och jag halkade nästan ned i en vattenfylld fåra.

The tunnel twisted and I could feel in my legs that we were moving upwards all the time. The little dragon was quite handy actually! He lit up our way with his flaming breath. Sometimes I carried little Zorro, sometimes I pushed him ahead of me. There was a little annoying ratteling sound around our feet. My heart jumped when I saw a glimse of what caused the sound… Bugs! Small, black, awful beetles! I took a deep breath ,lifted up little Zorro and took big determined steps forward without looking down. Suddenly it was getting lighter in the tunnel. We went around a corner and there was light! We were at the end of the tunnel. Finally! Out in the dayligth I took a look around. The sky was covered with dark clouds but a ray of daylight found it´s way to the ground. We were at the top of the mountain. A stony landscape appeared in front of us. The little dragon flew forward with an untiring energy, I was beginning to feel some difficulties to keep up with him. We jumped between the stoneformations and I almost slipped and fell.

När jag tittade upp kunde jag såg jag hur vidderna öppnade sig och i horisonten skymtade en sjö. Ett plötsligt gnäggande fick mig att vända mig om. En häst! Här ute i ingenstans? Hästen frustade och galopperade i en vid cirkel runt oss och fortsatte sen framåt ett stycke. Där stod han och slängde med huvudet så manen flög. Plötsligt stegrade sig hästen och sparkade med frambenen. Då såg jag slottet i horisonten. Korpar cirklade högt där ovanför.
-Det där måste vara slottet vi ska till, sa jag och såg att vi var tvungna att följa sjön en bra bit.
-Har du ridit någon gång? frågade jag Zorro.
-Jag har ridit på en ponny en gång, sa han stolt och tittade upp på mig. Har du? frågade han.
-Jag? Ha! Jag är expert på att rida! sa jag men bet mig genast i läppen för det där var väl inte riktigt sant. För att vara exakt hade jag väl på min höjd tittat på när mina brorsdöttrar ridit. Men jag hade rätt bra hand med djur, det visste jag.
Jag lockade på hästen och till min förvåning skrittade han fram och stoppade mulen i handen på mig. Jag strök honom över manen och viskade:
-Visst får väl vi rida på dig, min vän?
Hästen kastade med huvudet upp och ner precis som om han samtyckte. Jag ledde hästen fram till en stor sten. Jag klev upp på stenen och lade mig på magen över ryggen, precis som jag sett brorsbarnen göra. På något sätt fick jag sen över ena benet och kunde sätta mig upp. Jag lyfte försiktigt upp Zorro, satte honom framför mig och iakttog hästens reaktion. Men det gick bra!
- Håll i dig i manen, uppmanade jag Zorro.
- Det här gick ju strålande, sa jag och smackade på hästen som lugnt började gå i riktning mot slottet.

When I looked up I could see how the landscape opened and in the horizon I could discern a lake. A sudden neigh made me turn around. A horse! In the middle of nowhere? The horse snorted and galloped in a wide circle around us and finally stoped in front of us. There he stod shaking his head and mane . Suddenly the horse reared his legs. Then I saw the castle at the horizon. Ravens circulated high above.
-That must be the castle we are looking for, I said and realized that we would have to follow the waterside quite a long way.
-Have You ever been horsebackriding? I asked Zorro
-I did ride once on a pony, he replied proudly and looked at me. Have You ever been riding? he asked.
-Me? Ha! I´m an expert on horseback riding! I said but emmidiately bit my lip. That wasn´t entirely true I must admit. To be exact I had only watched my nieces when they were riding. But I knew that I had a good hand with animals.
I called the horse and to my surprise he walked slowly to me and put his muzzle in my hand. I stroke his mane and whispered in his ear:
-Would You let us ride You, my friend?
The horse threw his head up and down just like he approved.
I took the horse to a big stone, climed up on it and, remembering my nieces, I eventually found myself sitting on the horse. Carefully I lifted Zorro up infront of me, watching the horses reactions. It went just fine! The little dragon made himself comfortable on my shoulder.
-Hold on to the mane, I said to Zorro.
-This was a piece of cake! I said and clicked my tounge. The horse moved on slowly towards the castle.


När vi ridit ett stycke och kommit in bakom muren såg jag att det fanns betydligt mer grönska och en liten bäck porlade stilla fram genom den låga vegetationen. Min blick följde det klara vattnet när jag plötsligt kände mig iakttagen. Jag såg åt sidan och fick syn på en liten människogestalt. Gestalten försvann in i gräset. Jag smackade på hästen och red lite närmare.
-Hallå! ropade jag, var inte rädd! Vi skall inte göra dig illa. Kom fram!
Sakta smög sig en liten flickgestalt fram. Hon var så liten och tanig att det kändes som om hon var genomskinlig. Hennes stora ögon såg längtande upp på mig.
-Får jag följa med er? viskade hon nästan.
-Men visst får du det! sa jag. Är du här alldeles ensam? Flickan nickade.
-Bor du i slottet? Frågade jag försiktigt. Jag insåg återigen smärtsamt detta barns öde.
-Jag sover bara där…Jag vill hem, viskade hon sorgset. Jag hittar inte hem själv.
Jag tog tag i hennes hand, lyfte med lätthet upp henne bakom mig. Hon var så tunn , så tunn.
-Jag letar efter ett magiskt skåp som skall finnas i slottet, vet du kanske var det finns? frågade jag.
- Det finns ett jätte gammalt skåp i den stora salen. Jag kan visa, sa flickan lite mer upprymd.

After a quite comfortable ride we approached the stone wall that surrounded the castle. On the other side the vegetation was much moore lush and a little murmuring stream divided the green field. As my eyes followed the clear water I felt like I was being watched. I looked to the side and saw a tiny figure. The little one dissapeared in amongst the green grass. I let the horse move a little closer.
-Hello! I called out, don´t be afraid! We wont hurt You. Come !
Very slowly a little girl peeked out from behind a tuft of grass. She was so skinny and tiny that I almost could see through her. She looked at me with longing big eyes.
-Can I come with You? she almost whispered.
-But of course ! I replied. Are You all alone? The girl nodded.
-Do You live in the castle? I asked carefully. I realized with a pain in my heart that this girl was wandering alone too.
-I only sleep there…I want to go home, she whispered with a sad voice. I cant find my way home.
I took hold of her hand and easily lifted her up behind me. She was so thin, so thin.
-I´m looking for a magic cupboard that is supposed to be in the castle. Perhaps You can tell me where it is? I asked the girl.
-There is a giant old cupboard in the big room. I can show You, said the girl a little more cheerful.

Vi red i på slottets innergård, hoppade av hästen och följde den lilla flickan som småsprang över kullerstenarna.
-Vänta! ropade jag. Vad heter du förresten?
-Alina, sa flickan med en liten antydan till ett leende.
-Alina, sa jag. Vilket vackert namn!
Inne i den stora salen fanns inte många möbler. Ett par gistna stolar och ett litet bord. Mot ena långväggen som var murad av sten stod ett gammalt skåp. Det var högt och längst upp satt något som såg ut som en klocka. I sidan på skåpet satt ett par vevar ungefär som på ett positivspel. Jag strök bort dammet på framsidan, en text framträdde och jag läste:
” The Fountain of Youth”.

We came in to the inner courtyard, jumped off the horse and followed the little girl who was running across the cobblestoned ground
-Wait! I called. I want to know Your name!
-Alina, said the girl with a hint of a smile.
-Alina, I said. What a beautiful name!
The big room was poorly furnitured. Only a couple of old chairs and a little table. Against one of the longsides of the room there stod an old cupboard. It was quite big with a kind of clock at the top. At the sides there where a couple of handles like on an old barrel organ. I wiped the dust away, a text appeared. I read it out loud:
“The Fountain of Youth”

-Ha! Vi hittade skåpet! Zorro och Alina dansade runt mig och skrattade.
-Men vad var det det gamla trädet sa egentligen? sa jag och strök mig eftertänksamt på hakan.
Jag mindes med ens: -Endast med denna skål kan du dricka ur Ungdomens källa. Skålen finns i det magiska skåpet som du bara kan öppna om du känner svaret på gåtan.
-Hmmm….vad kan det vara för gåta. Jag provade att veva på en av vevarna men inget hände.
-Prova den andra sa Alina och pekade på den som satt längre ned.
Jag vevade den andra och plötsligt hördes ett raspande ljud ungefär som från en gammal skiva.
-Känner du svaret på gåtan? Sa en sprucken röst från skåpet. Gåtan lyder:
-Vad är källan till evigt liv?
Jag stammade…vaddå evigt liv? Men hur skall jag veta det? Det vet väl inte ens de stora filosoferna, sa jag . Har du ingen enklare fråga? Jag tänkte så det knakade…Är det en kuggfråga eller? Så mindes jag vad trädet sagt:
-Svaret finns i ditt hjärta!
OK tänkte jag, vad skulle få mig att leva för evigt….Barnen?…visst, så är det! Genom våra barn lever vi vidare som gener från generation till generation!!
-Barnen! ropade jag.
Med ett knirkande ljud började den nedre luckan på skåpet att rullas upp. Skåpets innanmäte var dammigt , där låg ett tygknyte. Jag tog ut knytet och öppnade försiktigt en flik med Zorro, lilla draken och Alina hängandes över axeln. Det gnistrade till som ett gyllene ljus. En vacker bägare uppenbarade sig. Det här var alltså den gyllene skålen! Endast med denna kan du dricka ur Ungdomens källa! Så sa trädet. Jag knöt med andakt tyget runt midjan och såg till att bägaren inte kunde ramla ur. Jag kysste de bägge barnen på pannan och sa:
-Nu kan vi ta oss till Själarnas trädgård! Vi behöver nu bara hitta den förtrollade dammen. Var kan vi hitta den tro?

-Ha! We found the magic cupboard! Zorro and Alina were dancing around me, laughing.
But what was it that the old tree really said? I said and rubbed my chin thoughtfully. Then I remembered: “Only with this cup You can drink from the Fountain of Youth. The cup is in the magic cupboard wich You only can open if You know the answer to the question”
-Hmmm...What question could that be? I tried one of the handles but nothing happened.
-Try the other one ,said Alina and pointed at the one wich was below the first handle.
I turned the other handle and suddenly there was a rasping sound as from an old record.
-Do You know the answer to the question? said a broken voice . The Question is:
-What is the source to eternal life?
I stammered…What do you mean with eternal life?? How am I supposed to know that! I mean, not even the great philosophers know that! I said. Can´t You give me a simpler question? I was thinking…cracking my poor braine to peaces. Is it a catch question…or? Then I remembered what the tree said:
-The answer is in Your heart!
OK..What would make me live forever? I wondered….My children?…Of course, that´s how it is! Through our children we go on living forever as genes from one generation to another!
-The children! I shouted.
With a squeking sound the door below opened. Inside the cupboard, in the dust I saw a bundle of old fabric. I took out the bundle and with Zorro, Alina and the little dragon looking over my shoulder I slowly opened one of the edges. A shimmerig golden light hit my eyes. I lifted up a beautiful old cup. So this is the golden cup! Only with this cup You can drink from the Fountain of Youth! That is what the old tree said. I carefully tied the fabric with the cup inside to my waist like a bag. Ensuring me that it wouldn´t fall out.
I kissed both the children on their forehead and said:
-Now we can go on to the Garden of Lost Souls! We only have to find the enchanted pond. I wonder where can we fint it?

Alina viftade med ena armen i vädret, precis som i en skolsal.
-Jag vet, jag vet! Vi skall bara gå över en bro där borta, sa hon och pekade mot horisonten.
Vi satte oss alla tre på hästen , jag smackade och hästen gick försiktigt över bäcken och vidare mot horisonten.
-Där! ropade plötsligt Alina. Jag ser den! Där borta är bron! Visst är den vacker! Bortom den finns den förtrollade dammen , jag bara vet det!

Alina waved her hand just like in a school .
-I know, I know! We only have to pass a bridge over there, she said and pointed towards the horizon.
I lifted up the children an pulled myself up on the horseback. The horse started walking over the stream and towards the horizon.
-There! Alina shouted. I can see it! The bridge is over there! Isn´t it beautiful! Beyond the bridge we will find the enchanted pond. I just know it!

Fortsättning följer…./ To be continued………….




Copyrigt Liisa @ Ottilias Veranda All text och bild utan källtext är mina egna. All text and pictures without watermark are my own. I appologize for the poor translation of mine!

Själarnas Trädgård del 2 / Garden of lost Souls Part 2

Denna lilla historia skriver jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen! Del 2. Första delen kan du skrolla till längre ner.

I write this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world! Part 2. You can scroll down to part 1.

Kapitel 2 / Chapter 2

-Hitåt!...Kom hitåt!
En vindpust kittlade mig i nacken. Jag vände mig om och ramlade nästan baklänges. Ett jätteträd!...som talade!...till mig! Håren reste sig i nacken på mig.
-Var inte rädd. Jag skall hjälpa dig, sa trädet med en skrovlig röst.
På något sätt tyckte jag att trädet verkade bekant, men jag skakade bort den tanken.
-Du kommer att få en vägvisare som tar dig till Drakarnas Dal, sa det gamla trädet.
Plötsligt fladdrade något förbi mina ögon. En rökelsedoft spred sig i luften och…vips landade en liten, liten drake på min hand! Det var det sötaste jag sett! Röken pyrde ur det lilla gapet och den gav ifrån sig ett väsande ljud.

-Here!….Over here!
A gust of wind tickled my neck. I turned around and almost fell backwards. A giant tree!…talking!…to me! My hair raised.
-Don´t be afraid. I will help You, said the tree with a harsh voice.
Somehow the tree seemed familiar.
-You will get a guide that will take You to the Dragon Valley, said the old tree.
Suddenly something fluttered past my eyes. A smell of incense spread through the air and…all of a sudden a tiny little dragon landed on my hand! It was the cutest thing I´d ever seen! Smoke came out from its tiny mouth and it made a hissing sound.

-Ge nu akt på vad jag nu skall berätta för dig, sa trädet. I Drakarnas Dal finns ett slott där du skall gå in och hämta den gyllene skålen.
-Gyllene skålen? sa jag frågande. Ajjj! Jag skrek till och skakade på handen. Den lilla rackaren bet mig! Den lilla draken fladdrade runt framför mig och blåste en puff av rök i ögonen på mig.
-Endast med denna skål kan du dricka ur Ungdomens källa. Skålen finns i det magiska skåpet som du bara kan öppna om du känner svaret på gåtan, sa det gamla trädet
-Men hallå! Vad är detta! Jag är ingen trollkarl!….kved jag.
-Svaret finns i ditt hjärta! sa trädet. När du fått med dig skålen skall du fortsätta till den förtrollade dammen. Där kommer du att få hjälp att hitta vidare….
-Förtrolla mig hit och förtrolla mig dit! Jag är ingen trollkarl sa jag ju! Mitt svar lät en aning ängsligt.
-Det är dags att gå nu, sa trädet.


-Now listen carefully to what I´m going to tell You, said the tree. In the Dragon Valley there is a castle. You will have to enter there and get the golden cup.
-The golden cup? I asked. Ouch!! I yelled and shook my hand. The little bastard bit me!
The little dragon fluttered in front of me and blew a puff of smoke into my eyes.
-It is only with this cup that You can drink from the Fountain of Youth. The cup is in a magic cupboard wich You only can open if You know the right answer to the question, said the old tree.
-But wait a minute! What is this! I´m no magician, I whined.
-The answer is in Your heart, said the tree. When You have the cup You continue to the enchanted pond. There You will get further help….
-Enchant me here and enchant me there! I said I´m no magician! My reply sounded a bit anxcious.
-It´s time to go now, said the tree.



Den lilla draken slet i min ärm och flög sen i väg en bit, viftade på svansen med tungan hängande utanför. Det såg komiskt ut, nästan som en valp som väntade på apport!
-Åh visst ja! Jag höll på att glömma, sa trädet och blåste mig i örat. Du behöver det här!
Med ett svisch och en duns föll ett stort svärd ner och landade med spetsen i backen rakt framför mig! Jag häpnade och med klingan fortfarande svajande frågade jag svagt:
-Vad skall jag med det där till??
-Du kommer att behöva det, men använd det klokt, sa trädet. Gå nu!
Jag drog upp svärdet såg på den glimmande eggen, tog den på ryggen och började följa efter den lilla draken som nu flög snabbare med röken slingrande som en lian efter sig.
Efter en bra stund började jag skönja ett högt berg i horisonten. Vid bergets fot kunde jag ana någon form av ingång och när jag kisade uppåt såg jag ett forsande vattenfall som föll nerför klipporna. Plötsligt stod där en blek liten pojke framför mig.



The little dragon pulled my sleeve and flew away a bit, wagged it´s tail with it´s tung hanging out of the mouth. It looked quite comical, like a puppy waiting to fetch!
-Oh I almost forgot, said the tree and blew in my ear. You will need this!
With a swisch and a thud a huge sword fell down and landed with the tip in the ground right in front of me. I was amazed and with the sword still swaying back and forth I asked with a light voice:
-What will I need that for??
-You will need it, but use it wisely, said the tree. Now go!
I pulled up the sword, looked at the glimmering edge, and threw the sword up on my back. I started to follow the little dragon wich now flew faster leaving a trail of smoke behind.
After awhile I could discern a high mountain at the horizon. On the foot of the mountain I could see some form of entrance and when I gazed up I saw a rushing waterfall falling down from the cliffs. Suddenly a little pale boy stod infront of me.






Han tittade sorgset på mig länge men alldeles tyst. Till slut kände jag mig tvungen att fråga:
-Men hej på dig lilla vän! Vad gör du här?
Jag fick inget svar utan pojken fortsatte att titta på mig nu med huvudet på sned.
-Vad heter du? försökte jag trevande.
-Vet inte, sa pojken och slog ned blicken i backen.
-Men något måste du väl heta ,frågade jag igen.
-Minns inte, sa pojken tyst.
-Minns du inte , sa jag förvånat. Var har du din mamma eller pappa då?
-Vet inte…jag har nog ingen mamma eller pappa ,sa pojken tyst och såg på mig. I alla fall minns dom inte mig.
Jag kände hur jag fick en klump i bröstet.
-Men lilla vän, det är väl klart att de minns dig! Varför säger du så?
-Om jag hade haft en mamma eller pappa hade dem hämtat mig för längesen, sa pojken med underläppen darrande, men det kommer ingen!
-Men älskade vän…rösten stockade sig i halsen…De kanske inte vet var du är! Men jag tror säkert att de letar efter dig hela tiden! Jag insåg med ens att denna lilla gosse måste ha vandrat här alldeles ensam mycket, mycket länge. Hans föräldrar var nog borta sedan länge.
-Nää, sa pojken på småpojkars vis, det gör de inte alls! Och förresten gör den där stora dumma draken att jag inte kommer härifrån! Pojken kastade sig i min famn gråtande.
Jag höll om den lilla kroppen som hulkade i min famn. Jag torkade hans tårar med mina händer och sa:
-Se på mig….vilken drake?
-Han bor där! sa pojken och pekade mot ingången i berget som jag först nu såg hade formen av ett drakhuvud.
-Han är jättedum mot mig! fortsatte pojken hulkande. Och jag är jätterädd för honom!
Medan jag vyssande försökte trösta den gråtande pojken kände jag hur ilskan inom mig växte. Vad är det för odjur som vill ett så litet barn illa? tänkte jag. Lejonhonan inom mig växte.
-Vet du vad, sa jag med en övertygelse som förvånade mig själv, ska vi ta och ge den där dumma draken en omgång!
-Mmm, snyftade pojken.
-Men vet du vad , jag måste ju ha ett namn på dig om vi skall gå vidare tillsammans. Vad skulle du vilja heta om du fick välja, frågade jag
Pojken funderade och plötsligt lyste det till i ögonen och han sa:
-Zorro! jag vill heta Zorro!
-Ok! sa jag och skrattade till. Kom nu Zorro så går vi!
Den lilla söta draken fladdrade till, flög och satte sig på Zorros axel.
-Den , min vän behöver du inte vara rädd för, sa jag. Han skall visa oss vägen.


He looked at me very sadly but all quiet. Eventually I felt the need to ask:
-But hello little fellow! What are You doing here?
The boy didn´t answer but stood quiet, tilted his head.
-What´s your name? I tried
-Don´t know, said the boy and looked at the ground.
-But You´ve got to have some name, I asked again.
-Don´t remember, said the boy quietly.
-You don’t remember? I asked astonished. Where is your mother or father then?
-Don´t know…I don’t think I have a mother or father, said the boy and looked sadly upon me. Anyway they don´t remember me.
I felt a lump in my throat.
-But dear, of course they remember You! Why do you say that?
-If I had a mother or father they would have come for me a long time ago, said the boy with a shivering lip, but noone ever comes!
-Oh my little darling…I lost my voice for a second…Perhaps they don´t know where You are. But I´m sure that they are surching for You all the time! I then realized that this poor boy had been here wandering all alone for a long, long time and that his parents probably were gone ages ago.
-Nope! Said the boy in the manner of little boys, they do not! And anyway that big mean dragon won´t let me go home! The boy through himself into my arms crying. I held his tiny body while he cryed loud. I dried his tears with my fingers and said:
-Look at me…what dragon?
-He lives over there! said the boy and pointed towards the entrance in the mountain wich I now discovered had the shape of a giant dragonhead.
-He´s really nasty to me! The boy continued crying. And I´m very afraid of him!
While I hushed and tried to comfort the boy I felt the anger grow inside me. What kind of an monster is it that want´s to hurt such a little child ? I thought. The lioness in me grew stronger.
-Do You know what? I asked with a conviction that surprised myself, what would You say if we go get him and give him what he deserves?
-Mmm, the boy sobbed.
-But in that case I will need a name to call You if we are going to go together. What would You want to be called if You were to choose yourself, I asked.
The boy thought a while and then his eyes lit up a little when he said:
-Zorro! I want to be called Zorro!
-Ok! I said and laughed a little. Come on now Zorro. Let´s go!
The cute little dragon flew up on Zorros shoulder.
-That my friend, I said, You don´t have to be afraid of. He will show us the way.



Fortsättning följer..../ To be continued....

Copyrigt Liisa @ Ottilias Veranda All text och bild utan källtext är mina egna. All text and pictures without watermark are my own. I appologize for the poor translation of mine!

Själarnas trädgård / Garden of lost souls

Denna lilla historia skriver jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen!
I write this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world!

Kapitel 1 / Chapter 1

Sagan börjar på en enslig slingrande grusväg där jag tagit min tillflykt för en stärkande promenad bland skogar och ängar. På avstånd glimmade vattnet i den lilla skogstjärnen. Det har alltid fungerat för mig att inhämta kraft och rensa hjärnan på detta sätt. Plötsligt befann jag mig framför ett litet rött torp som jag aldrig sett förut. Jag måste ha gått vilse, var den första tanke som slog mig. Jag kisade mot huset och fick plötsligt syn på en gammal kvinna. Jag såg till min förvåning att hon satt och spann. Jag tänkte att jag måste fråga henne var jag befinner mig, så jag gick närmare:

The story beginns on a solitary country road where I went for a walk amongst the meadows and woods. On a distance I could see the glimmering surface of a little pond . This has always been a good way for me to clear my head and regain my strength. All of a sudden I found myself infront of a little red cottage I had never seen before. I must have lost my way I instantly thought. I squinted against the house and suddenly caught sight of an old woman. To my surprise I saw that she was spinning. I have to ask her where I am, I thought and walked a little closer.

-Ursäkta…men jag tycks ha gått vilse, sa jag
- Shhhhh…viskade hon tyst.
- Men…
- Shhhh!….hon höjde sin hand och tecknade : tyst.
- Ditt hjärta är sorgset…visst? frågade hon.
- Tja …jo…men
- Shhhhh!… Jag ställer frågorna här!
(OK… tänkte jag...har jag missat nåt här??)
- Du tänker på de där barnen eller hur?…de försvunna barnen? frågade hon.
Överraskad gav jag ett nickande till svar. Jag hade läst tidningarna.
- Ja…Jag kan inte sluta tänka på dem, sa jag…det är så sorgligt!
- Jag kan hjälpa dig att finna dem, sa hon.
- Visst! sa jag…polisens utredare kan inte hitta dem men du kan?…du måste skoja!
Hon tog tag i min arm och såg mig djupt i ögonen och viskade:

- Du måste tro…det är det enda som betyder nåt.
Jag ryste till men insåg med ens att jag var tvungen att följa denna kvinna till vart hon än skulle ta mig.

-Shhhhh!..she whispered…
-But…
-Shhhh!….she raised raised her hand and made the sign of silence.
-You have been sad at heart lately haven´t you? she asked.
-Well…yes…but
-Shhhhh!.. I´m the storyteller here!
(OK.. I though..have I missed something here??)
-You have been thinking about those children haven´t You?…The lost children? she asked.
I nodded ..surprised. I had read the newspapers.
-Yes…I don´t seem to get them out of my head, I said…It´s so sad!
-I can help You find them,she said.
-Sure! I said…the policeforces can´t find them but You can?…You must be kidding!
She took hold of my arm , looked deep into my eyes and whispered:
-You will have to belive…that´s the only thing that matters.
I shivered but suddenly I realized that I had to follow this woman to whereever she was taking me.

Kvinnan tog min hand och började snabbt gå mot skogen. Jag blev förvånad över den smidighet som den gamla kvinnan rörde sig med. När vi kommit ett stycke in i skogen vände hon sig om och sa tyst:

- Det finns en plats förstår du där alla vilsna små själar hamnar innan de finner sitt lugn. Några få själar är bara där och vänder för att sen återvända hem medan andra stannar en stund för att gå vidare. Det är svårt att hitta dit, speciellt för de som är väldigt små eller väldigt ledsna. Jag brukar hjälpa dem men jag börjar bli så gammal….. hon suckade och letade efter min blick.
- Du kan hjälpa dem… du kan bli den som följer dem fram, sa hon samtidigt som hon tryckte min hand hårt.
Instinktivt ryggade jag bakåt.
-Vad menar du? Jag kan väl inte…mumlade jag
-Du kan visst, sa hon nästan hårt.
-Du vill hjälpa eller hur?
Vid mitt tysta nickande log hon milt och pekade bort mot skogen.
- Gå nu ditåt tills du kommer till Livets Träd. Hon kan visa dig vidare förbi Drakarnas dal till Själarnas trädgård…
-Drakarnas dal??…..men vänta nu!
Kvinnan hade redan hunnit en bit bort när hon vände sig om och ropade:
- Oj, jag nästan glömde! Du måste dricka ur ungdomens källa för att komma tillbaka!
-Va!?… mitt svar ekade i skogen.
Kvinnan var redan borta. Kvar stod jag skälvande med öppen mun. Det här är bara för mycket tänkte jag. Jag måste drömma! Jag nöp mig själv i armen men inget hände.

The woman took my hand and walked rapidly towards the woods. I was surprised of how smoothly and lithe she moved. When we had walked a bit she turned around and said quietly:

-There is a place You see, where every lost little soul ends up before they regain their inner peace. A few souls only stay briefly and then return home, but others stay awhile before they continue their journey beyond. This place is hard to find especially for those who are young or very sad. I help them ,you see, but I´m getting old…she sighed and looked at me.
-You can help them…You can be the one who leed them to their destination, she said and squeezed my hand.
Instinctively I stepped back.
-What du You mean? I can´t…I mumbled
-Of course You can, she said with a firm voice.
-You wan´t to help, don´t You?
My my silent approval made her smile gently. She pointed towards the woods
-Now You go on that way and continue till You get to the Tree of Life. She will show You the way past the Dragon Valley to the Garden of Lost souls…
-Dragon Valley??…wait a minute!
The old woman was already on her way back when she turned around and shouted :
- Oh, I almost forgot! You have to drink from the Fountain of Youth to get back!
-What!?… my reply echoed in the woods.
The woman was gone. I stood there shivering with my mouth open. This is too much, I thought. I must be dreaming! I pinched my arm but nothing happened.

Fortsättning följer.... / To be continued....

Copyrigt Liisa @ Ottilias Veranda All text och bild utan källtext är mina egna. All text and pictures without watermark are my own. I appologize for the poor translation of mine!

Vintersaga / Winter Saga

Det var en gång en mycket vacker prinsessa som bodde i ett palats långt, långt borta.

One upon a time there was a very beautiful princess living in a palace far far away.

Men sorgligt nog var prinsessan lika ensam som hon var vacker så därför var det magnifika palatset och dess trädgård fruset till kallaste is.

Sadly though the princess was as lonely at heart as she was beautiful and therefore the magnificent palace and it´s wonderful garden had frozen to ice.

Det enda sällskapet hon hade var sina katter.

The only company she could enjoy was her the two fluffy cats.

Eftersom hon var så ensam fanns det sällan mer att göra än att vandra runt i den frusna trädgården eller spela på den gyllene harpan som skogstrollen en gång gett henne av vördnad till hennes gränslösa skönhet.

Because of her lonliness there was seldom much to do other than to stroll around the frozen garden or play on the golden harp that the trolls had given her in reverence of her divine beauty.

En dag bestämde sig prinsessan för att göra något åt sin fördömda ensamhet. Hon bjöd in landets stiligaste prinsar att fira det nya året med henne i ispalatset.

One day the Princess decided that she had to do something to end her solitude. So she invited all the handsome princes in the country to come and celebrate the new year with her in her palace of ice.

Men trots vackra inbjudningskort stod hon ensam på nyårsafton med bordet dukat och champagnen öppnad.

But despite of the lovely invitationcards she stod there all alone with the beautiful table set and the champagne bottles opened.

Prinsessan tänkte att fint folk alltid kommer sent och uppehöll sig med att byta klänning.

Not a prince in sight. The thought crossed her mind:
Oh! Fine and elegant people always arrive late! And she changed her dress just in case...

Men än hade ingen kommit. Hon bytte klänning ännu en gång och ännu en gång. Men inte så lite som ett ljud av en annalkande hästvagn hördes.

And she spent the time waiting changing dresses. The Princess was worried she would not look good enough when all the princes arrived. But not the tiniest sound of a horse carriage was heard…..

Förkrossad och ensammare än någonsin satte hon sig i trädgården för att spela harpa.

Devistated and lonlier than ever the Princess went to her garden and played on her golden harp.

Den sorgsna melodin färdades genom den förtrollade skogen och ända bort till skogstrollens hem. Trollen fylldes av välbehag men också av sorg. Tonerna skvallrade om en ensamhet så stor att ett hjärta skulle brista av minsta lilla tår.

The sad silvery tunes were heard all the way to the home of the trolls in the enchanted forrest. The hearts of the trolls were filled not only with delight but also with great sorrow. A lonely and broken heart was reviled through the sadest of tunes.

Trollen bestämde sig för att hjälpa henne och gav sig genast av för att finna de vackraste av prinsar. Många av prinsarna var tveksamma ty rykten sa att även hennes hjärta var fruset till is.

The trolls emmidiately decided to help her so off they went to find the most handsom princes ever. Many of the princes were doubtful because of the rumours that told the Princess heart had frozen to ice.

En av prinsarna var själv mycket ensam men förundrades så över hennes skönhet att detta gav honom mod i bröstet att besöka det kalla palatset.

One prince was very lonely himself but curious and amazed over her beauty. This gave him strength and courage to visit the frozen palace.

På vägen till palatset hejdades trollen av en prins med stora varma ögon. Han hade hört talas om den ensamma prinsessan och sade att hans livsuppgift var att dyrka vackra kvinnor! Således följde han också med.

On the way to the palace another prince joined them. With his varm eyes he declaired that he had heard about the beautiful princess and that the main task of his life was to worship beautiful women!

När dimman smugit sig tät kring trädstammarna i den förtrollade skogen anlände de två prinsarna med varma leenden. Isen smälte, trädgården blomstrade och Prinsessan blev utom sig av lycka.

Fog covered the enchanted forrest when the two princes arrived and greated the princess with their varm smiles. The ice melted, the garden flourished and the Princess felt happy beyond beliefs.

Tillsammans festade och dansade de in det nya året. Våren gjorde äntligen sitt inträde i Prinsessans hjärta och hon kände sig varm och lycklig. Och i ärlighetens namn….Vem skulle inte göra det!!!

Together they danced , drank and ate till the morning broke and they entered a new Year. Spring finally found it´s way into the heart of the Princess and she felt warm and happy. And to be honest….Who wouldn’t!!!

Gott Nytt År på Er Alla!

Happy New Year to You All!

Creditlist: Story written by my husbands very talanted daughter , Margona, 17 years old. All outside photos by me, Cats from russian laquerboxes, The beautiful girl: I don´t really know, perhaps Dior? The troll paintings by Swedish artist John Bauer (sorry for the remake!) he unfortunately died at the age of 36 along with his wife and son.