torsdag 6 mars 2008

Själarnas Trädgård Del 4 / Garden of Lost souls Part 4


Denna lilla historia skriver jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen! I write this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world!


Del 4. Du kan skrolla nedåt till del 1, 2 och 3.
Part 4. You can scroll down to part 1, 2 and 3.


Kapitel 4 /Chapter 4


Gången slingrade sig uppåt hela tiden. Den lilla draken var behändig! Han lyste upp vår väg där i tunneln. Jag fick ömsom bära lille Zorro ömsom putta honom framför mig. Det rasslade lite oroväckande runt våra fötter och mitt hjärta hoppade till lite när jag i lilla drakens sken skymtade vad som orsakade ljudet!…Kryp! Små, svarta, läskiga skalbaggar! Jag svalde hårt, lyfte upp Zorro i famnen och tog bestämda steg framåt utan att titta ner. Plötsligt såg jag att det började ljusna lite grand. Vi gick runt en krök och där fanns ljuset! Vi var framme vid tunnelns slut. Äntligen!
Väl ute i ljuset såg jag mig omkring. Himlen var mörk och täckt av moln men en strimma dagsljus letade sig ner till marken. Vi var uppe på toppen av berget. Ett stenigt landskap bredde ut sig framför våra fötter. Den lilla draken flög oförtrutet framåt, jag började ha svårt att hänga med. Vi hoppade mellan stenformationerna och jag halkade nästan ned i en vattenfylld fåra.

The tunnel twisted and I could feel in my legs that we were moving upwards all the time. The little dragon was quite handy actually! He lit up our way with his flaming breath. Sometimes I carried little Zorro, sometimes I pushed him ahead of me. There was a little annoying ratteling sound around our feet. My heart jumped when I saw a glimse of what caused the sound… Bugs! Small, black, awful beetles! I took a deep breath ,lifted up little Zorro and took big determined steps forward without looking down. Suddenly it was getting lighter in the tunnel. We went around a corner and there was light! We were at the end of the tunnel. Finally! Out in the dayligth I took a look around. The sky was covered with dark clouds but a ray of daylight found it´s way to the ground. We were at the top of the mountain. A stony landscape appeared in front of us. The little dragon flew forward with an untiring energy, I was beginning to feel some difficulties to keep up with him. We jumped between the stoneformations and I almost slipped and fell.



När jag tittade upp kunde jag såg jag hur vidderna öppnade sig och i horisonten skymtade en sjö. Ett plötsligt gnäggande fick mig att vända mig om. En häst! Här ute i ingenstans? Hästen frustade och galopperade i en vid cirkel runt oss och fortsatte sen framåt ett stycke. Där stod han och slängde med huvudet så manen flög. Plötsligt stegrade sig hästen och sparkade med frambenen. Då såg jag slottet i horisonten. Korpar cirklade högt där ovanför.
-Det där måste vara slottet vi ska till, sa jag och såg att vi var tvungna att följa sjön en bra bit.
-Har du ridit någon gång? frågade jag Zorro.
-Jag har ridit på en ponny en gång, sa han stolt och tittade upp på mig. Har du? frågade han.
-Jag? Ha! Jag är expert på att rida! sa jag men bet mig genast i läppen för det där var väl inte riktigt sant. För att vara exakt hade jag väl på min höjd tittat på när mina brorsdöttrar ridit. Men jag hade rätt bra hand med djur, det visste jag.
Jag lockade på hästen och till min förvåning skrittade han fram och stoppade mulen i handen på mig. Jag strök honom över manen och viskade:
-Visst får väl vi rida på dig, min vän?
Hästen kastade med huvudet upp och ner precis som om han samtyckte. Jag ledde hästen fram till en stor sten. Jag klev upp på stenen och lade mig på magen över ryggen, precis som jag sett brorsbarnen göra. På något sätt fick jag sen över ena benet och kunde sätta mig upp. Jag lyfte försiktigt upp Zorro, satte honom framför mig och iakttog hästens reaktion. Men det gick bra!
- Håll i dig i manen, uppmanade jag Zorro.
- Det här gick ju strålande, sa jag och smackade på hästen som lugnt började gå i riktning mot slottet.

When I looked up I could see how the landscape opened and in the horizon I could discern a lake. A sudden neigh made me turn around. A horse! In the middle of nowhere? The horse snorted and galloped in a wide circle around us and finally stoped in front of us. There he stod shaking his head and mane . Suddenly the horse reared his legs. Then I saw the castle at the horizon. Ravens circulated high above.
-That must be the castle we are looking for, I said and realized that we would have to follow the waterside quite a long way.
-Have You ever been horsebackriding? I asked Zorro
-I did ride once on a pony, he replied proudly
and looked at me. Have You ever been riding? he asked.
-Me? Ha! I´m an expert on horseback riding! I said but emmidiately bit my lip. That wasn´t entirely true I must admit. To be exact I had only watched my nieces when they were riding. But I knew that I had a good hand with animals.
I called the horse and to my surprise he walked slowly to me and put his muzzle in my hand. I stroke his mane and whispered in his ear:
-Would You let us ride You, my friend?
The horse threw his head up and down just like he approved.
I took the horse to a big stone, climed up on it and, remembering my nieces, I eventually found myself sitting on the horse. Carefully I lifted Zorro up infront of me, watching the horses reactions. It went just fine! The little dragon made himself comfortable on my shoulder.
-Hold on to the mane, I said to Zorro.
-This was a piece of cake! I said and clicked my tounge. The horse moved on slowly towards the castle.


När vi ridit ett stycke och kommit in bakom muren såg jag att det fanns betydligt mer grönska och en liten bäck porlade stilla fram genom den låga vegetationen. Min blick följde det klara vattnet när jag plötsligt kände mig iakttagen. Jag såg åt sidan och fick syn på en liten människogestalt. Gestalten försvann in i gräset. Jag smackade på hästen och red lite närmare.
-Hallå! ropade jag, var inte rädd! Vi skall inte göra dig illa. Kom fram!
Sakta smög sig en liten flickgestalt fram. Hon var så liten och tanig att det kändes som om hon var genomskinlig. Hennes stora ögon såg längtande upp på mig.
-Får jag följa med er? viskade hon nästan.
-Men visst får du det! sa jag. Är du här alldeles ensam? Flickan nickade.
-Bor du i slottet? Frågade jag försiktigt. Jag insåg återigen smärtsamt detta barns öde.
-Jag sover bara där…Jag vill hem, viskade hon sorgset. Jag hittar inte hem själv.
Jag tog tag i hennes hand, lyfte med lätthet upp henne bakom mig. Hon var så tunn , så tunn.
-Jag letar efter ett magiskt skåp som skall finnas i slottet, vet du kanske var det finns? frågade jag.
- Det finns ett jätte gammalt skåp i den stora salen. Jag kan visa, sa flickan lite mer upprymd.

After a quite comfortable ride we approached the stone wall that surrounded the castle. On the other side the vegetation was much moore lush and a little murmuring stream divided the green field. As my eyes followed the clear water I felt like I was being watched. I looked to the side and saw a tiny figure. The little one dissapeared in amongst the green grass. I let the horse move a little closer.
-Hello! I called out, don´t be afraid! We wont hurt You. Come !
Very slowly a little girl peeked out from behind a tuft of grass. She was so skinny and tiny that I almost could see through her. She looked at me with longing big eyes.
-Can I come with You? she almost whispered.
-But of course ! I replied. Are You all alone? The girl nodded.
-Do You live in the castle? I asked carefully. I realized with a pain in my heart that this girl was wandering alone too.
-I only sleep there…I want to go home, she whispered with a sad voice. I cant find my way home.
I took hold of her hand and easily lifted her up behind me. She was so thin, so thin.
-I´m looking for a magic cupboard that is supposed to be in the castle. Perhaps You can tell me where it is? I asked the girl.
-There is a giant old cupboard in the big room. I can show You, said the girl a little more cheerful.



Vi red i på slottets innergård, hoppade av hästen och följde den lilla flickan som småsprang över kullerstenarna.
-Vänta! ropade jag. Vad heter du förresten?
-Alina, sa flickan med en liten antydan till ett leende.
-Alina, sa jag. Vilket vackert namn!
Inne i den stora salen fanns inte många möbler. Ett par gistna stolar och ett litet bord. Mot ena långväggen som var murad av sten stod ett gammalt skåp. Det var högt och längst upp satt något som såg ut som en klocka. I sidan på skåpet satt ett par vevar ungefär som på ett positivspel. Jag strök bort dammet på framsidan, en text framträdde och jag läste:
” The Fountain of Youth”.


We came in to the inner courtyard, jumped off the horse and followed the little girl who was running across the cobblestoned ground
-Wait! I called. I want to know Your name!
-Alina, said the girl with a hint of a smile.
-Alina, I said. What a beautiful name!
The big room was poorly furnitured. Only a couple of old chairs and a little table. Against one of the longsides of the room there stod an old cupboard. It was quite big with a kind of clock at the top. At the sides there where a couple of handles like on an old barrel organ. I wiped the dust away, a text appeared. I read it out loud:
“The Fountain of Youth”

-Ha! Vi hittade skåpet! Zorro och Alina dansade runt mig och skrattade.
-Men vad var det det gamla trädet sa egentligen? sa jag och strök mig eftertänksamt på hakan.
Jag mindes med ens: -Endast med denna skål kan du dricka ur Ungdomens källa. Skålen finns i det magiska skåpet som du bara kan öppna om du känner svaret på gåtan.
-Hmmm….vad kan det vara för gåta. Jag provade att veva på en av vevarna men inget hände.
-Prova den andra sa Alina och pekade på den som satt längre ned.
Jag vevade den andra och plötsligt hördes ett raspande ljud ungefär som från en gammal skiva.
-Känner du svaret på gåtan? Sa en sprucken röst från skåpet. Gåtan lyder:
-Vad är källan till evigt liv?
Jag stammade…vaddå evigt liv? Men hur skall jag veta det? Det vet väl inte ens de stora filosoferna, sa jag . Har du ingen enklare fråga? Jag tänkte så det knakade…Är det en kuggfråga eller? Så mindes jag vad trädet sagt:
-Svaret finns i ditt hjärta!
OK tänkte jag, vad skulle få mig att leva för evigt….Barnen?…visst, så är det! Genom våra barn lever vi vidare som gener från generation till generation!!
-Barnen! ropade jag.
Med ett knirkande ljud började den nedre luckan på skåpet att rullas upp. Skåpets innanmäte var dammigt , där låg ett tygknyte. Jag tog ut knytet och öppnade försiktigt en flik med Zorro, lilla draken och Alina hängandes över axeln. Det gnistrade till som ett gyllene ljus. En vacker bägare uppenbarade sig. Det här var alltså den gyllene skålen! Endast med denna kan du dricka ur Ungdomens källa! Så sa trädet. Jag knöt med andakt tyget runt midjan och såg till att bägaren inte kunde ramla ur. Jag kysste de bägge barnen på pannan och sa:
-Nu kan vi ta oss till Själarnas trädgård! Vi behöver nu bara hitta den förtrollade dammen. Var kan vi hitta den tro?

-Ha! We found the magic cupboard! Zorro and Alina were dancing around me, laughing.
But what was it that the old tree really said? I said and rubbed my chin thoughtfully. Then I remembered: “Only with this cup You can drink from the Fountain of Youth. The cup is in the magic cupboard wich You only can open if You know the answer to the question”
-Hmmm...What question could that be? I tried one of the handles but nothing happened.
-Try the other one ,said Alina and pointed at the one wich was below the first handle.
I turned the other handle and suddenly there was a rasping sound as from an old record.
-Do You know the answer to the question? said a broken voice . The Question is:
-What is the source to eternal life?
I stammered…What do you mean with eternal life?? How am I supposed to know that! I mean, not even the great philosophers know that! I said. Can´t You give me a simpler question? I was thinking…cracking my poor braine to peaces. Is it a catch question…or? Then I remembered what the tree said:
-The answer is in Your heart!
OK..What would make me live forever? I wondered….My children?…Of course, that´s how it is! Through our children we go on living forever as genes from one generation to another!
-The children! I shouted.
With a squeking sound the door below opened. Inside the cupboard, in the dust I saw a bundle of old fabric. I took out the bundle and with Zorro, Alina and the little dragon looking over my shoulder I slowly opened one of the edges. A shimmerig golden light hit my eyes. I lifted up a beautiful old cup. So this is the golden cup! Only with this cup You can drink from the Fountain of Youth! That is what the old tree said. I carefully tied the fabric with the cup inside to my waist like a bag. Ensuring me that it wouldn´t fall out.
I kissed both the children on their forehead and said:
-Now we can go on to the Garden of Lost Souls! We only have to find the enchanted pond. I wonder where can we fint it?



Alina viftade med ena armen i vädret, precis som i en skolsal.
-Jag vet, jag vet! Vi skall bara gå över en bro där borta, sa hon och pekade mot horisonten.
Vi satte oss alla tre på hästen , jag smackade och hästen gick försiktigt över bäcken och vidare mot horisonten.
-Där! ropade plötsligt Alina. Jag ser den! Där borta är bron! Visst är den vacker! Bortom den finns den förtrollade dammen , jag bara vet det!


Alina waved her hand just like in a school .
-I know, I know! We only have to pass a bridge over there, she said and pointed towards the horizon.
I lifted up the children an pulled myself up on the horseback. The horse started walking over the stream and towards the horizon.
-There! Alina shouted. I can see it! The bridge is over there! Isn´t it beautiful! Beyond the bridge we will find the enchanted pond. I just know it!





Fortsättning följer…./ To be continued………….




Copyrigt Liisa @ Ottilias Veranda All text och bild utan källtext är mina egna. All text and pictures without watermark are my own. I appologize for the poor translation of mine!



5 kommentarer:

Anonym sa...

Dawn from The Feathered Nest just told me about your blog, it is wonderful!! I am fascinated!! I love your story, I'm actually in the midst of writing one myself. I can't wait to read more. It is a pleasure to find your blog, and meet you. Thank you so much for sharing your wonderful story and blog!! I love it!!
~Emily~

Lady Em sa...

Dawn from The Feathered Nest just told me about your blog. I love it! I love your stories too!! I am in the midst of writing a children's story myself. I can't wait to read the rest of you story!! It is so very nice to meet you, your blog is wonderful, and I can't wait to read more. It's a pleasure to meet you as well. I live in Savannah, Georgia USA. I'm not quite sure where you are located, and unfourtuantly I only can speak English. Your translations are wonderful though, I understood everything.
http://thelavenderbeekeeper.blogspot.com/

FrenchGardenHouse sa...

I have so enjoyed joining you in this story. Love it, it's so nice to "meet" you and find your blog. Hope you will have a wonderful weekend,
xo Lidy

Donna O. sa...

Hi Lissa- wow, I'm feeling pretty good when I complete a paragraph. You're quite the storyteller!!! Good for you.
:)
D.

Sea Angels sa...

Liisa this is just getting better and better, I want a film making of this now!!! Your translation is wonderful and the story is so magical and has such unexpected twists and turns, you have a fantastic imagination. I also love the illustrations with the story, I truly think you are fabulous, to be able to produce this wonderful story. Hope you have a restful and lovely weekend.
Hugs
Lynn xx