söndag 6 april 2008

Själarnas Trädgård Del 5 / Garden of Lost Souls Part 5

Då var det dags för fortsättningen på min lilla saga om själarnas trädgård. Denna lilla historia började jag skriva jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen! Den känns ännu mer aktuell nu med alla otäckheter som händer med barn nu senast i vårt eget land. Man kan verkligen känna sig maktlös över dessa grymma händelser. Min tanke går till dessa mödrar och deras familjer som genomgår det som måste vara bland det värsta som kan hända en förälder.

Now it´s time for my little story to continue. I started writing this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world! It feels even more a pressing issue due to the horrible things that has happened recently, this time in my own country. Very small children 1 , 3 years have been murdered in their own home, a 5 year old murdered along with her mother, and yesterday a 10 year old girl dissapeared just a couple of hundred meters from her home. These cruel events makes one feel powerless and devistated. My thoughts are with the mothers and their families that are going through what must be the worst thing that can happen to a parent.

Update: I´m sorry to say that tonight 13/4 a 42-year old man confessed that he killed the 10-year old girl, he also confessed raping and killing a 31-year old woman in the year 2000. Life really sucks at times like this.



Du kan läsa tidigare avsnitt här: /You can read previous chapters here:

Prolog /Prologue

Kapitel 1 /Chapter 1

Kapitel 2 / Chapter 2

Kapitel 3 / Chapter 3

Kapitel 4 / Chapter 4





Kapitel 5 / Chapter 5

-Nu du! Du ska i! Kom flickor ni måste hjälpa oss!
Ett klingande skratt klöv luften, splittrades och singlade ned mot vattnet som en kaskad av små glittrande löv.
-Schhh!
Jag stannade hästen och lyssnade spänt. Minsann, lät det inte som skrattande flickor?

Vi hade tagit oss över bron som var lika smal som den var vacker. Den bågnade liksom inklädd med klängväxter. Vi red sakta och försiktigt över den. Jag skymtade vår spegelbild i vattnet. Det kändes underligt… Jag såg mig ridandes med två små barn och en liten drake som hårt klamrande sig fast vid mig! Var det där verkligen jag? Mina ögon följde vattnet som slingrade sig bortåt och jag såg att vattenytan blev bredare för att slutligen samlas i en större glimrande damm. Luften fylldes med fågelsång och jag kände hur jag andades lättare. Vattnet glittrade så vackert.


-Got You! Now You can´t get away! Come on girls, You´ve got to help us!
A resounding laugh cut through the air, shattered and fell dancing down to the surface of the pond like tiny glittering leafs.
-Schhh!
I halted the horse and listened carefully. That was definitely the sound of laughing girls!

We had come across the bridge which was as narrow as it was beautiful. It was laden with a heavy burden of Wisteria. I caught a glimse of our reflection in the water. It felt quite perculiar…I saw myself riding with two children and a dragon clinging on to me! Was that really me?

My eyes followed the winding stream of water. Further away the stream became wider to finally end up in a huge glimmering pond. Birdsong filled the air and I could breathe easier. The glittering surface of the pond was absolutely beautiful.

Plötsligt hördes det igen. Skratten. -Kom nu då! Vi vet att du vill! Det lät som en hel hord av kvittrande flickor.
Jag manade på hästen och vi red tyst och försiktigt framåt. Vi stannade till bakom ett buskage, klev av hästen och smög oss fram ytterligare.
-Ge dig! Du ska i! Men flickor kom och hjälp oss då!
Häpen såg jag hur ett helt koppel med flickor skrattandes och kivandes försökte dra någon i vattnet. En… ja vad det för något egentligen?… en man eller en get? Han hade ju horn!
-Ska dom bada? Sa Zorro och såg på mig.
-Schhh! viskade jag. Jag vet inte men det ser ut så i alla fall.

Suddenly we heard it again. The laughter. -Come on now! We know You want to! It sounded like a heard of giggeling girls.
I kicked the horse lightly and we moved ahead silently and carefully. We stopped behind a shrubbery, got of the horse and sneaked a little closer.
-Give up! You´re going in! But girls come and help!!
Astonished I could see a whole pack of girls laughing , trying to pull somebody into the water.
A…what on earth was it?…a man or a goat? The man had goat horns on his forehead!
-Are they going swimming? Zorro asked and looked upon me.
-Schhh! I whispered. I don´t know but it certainly looks like it.


-Dä ä ett spektakel, ä dä int?! En raspig röst fick oss att hoppa högt. Draken ramlade nästan av min axel. Jag vände mig om och fick syn på en gammal halvnaken man som satt uppkrupen på en sten. Men när jag tittade närmare såg jag att han inte var halvnaken…han var hälften , get hälften man! Vad var det nu de kallades?….faun…just det , så var det. Vi stod öga mot öga med en riktig faun! Mamma mia!
-De ä barä utä för å retäs mä oss förstår du. De där tösera! Men tocka vansinnit sötä töser ä dä! Man skul kunna äta upp döm!
Min haka måste ha hängt långt nedanför knäna för den gamle sa:
-Hördu, stäng den däringa gluggen innan fuglera flyttar in!
Skrockandes hasade den gamle faunen ner från stenen och började gå mot oss. Jag tyckte det kändes så märkligt att höra ljudet från hans klövar. Bakom oss frustade hästen, rörde sig oroligt fram och tillbaka. Min hand lugnade honom en smula.

-Well, well it´s quite a spectacle isn´t it? A raspin old voice with a funny accent made us jump high. The little dragon almost fell of my shoulder. I turned around and caught sight of an old halfnaked man sitting on a little rock. When I looked closer I could se that he wasn´t halfnaked…he was half a man, half a goat! What were these creatures called again?…faun…exactly…that is what he is! We were standing eye to eye with a real faun! Mamma mia!
-They´re just teasing us,you see. Them girls! But what pretty girls they are.Oh, one could just eat them!
My chin must have fallen down to my knees, beacuse the old man said:
-Now You´ve better close that before the birds move in!
The old man slided down from the rock clucking and walked closer to us. I thought it funny to hear the sound from his hoofs. Behind us the horse snorted, moved back and forth, worried. My hand calmed him a bit.

-Men si på di häringa små godsakerna! Skrattade den gamle och strök med handen över Alinas hår. Flickan stelnade till, ställde sig bakom mig med ansiktet i min tröja. Den gamles intresse förflyttades till Zorro.
-Du var mig ena stilig lita pöjk du! Vad kan en sån heta då? fortsatte den gamle och tog tag i Zorros haka. Zorro ryggade tillbaka och tog förskräckt min hand och höll den hårt. Jag började känna mig lite illa till mods, lade min arm runt Zorro, harklade mig och frågade:
-Jag har fått veta att jag skulle få hjälp här…. För att hitta vägen.
-Jasså…hitta vägen. Vartinga då om en får fråga? plirade den gamle tillbaka.
-Ja…till Själarnas Trädgård, sa jag lite trevande.
-Jasså jaha…på däringa visä. Jo det kan väl tänkas…men vet du…sånt ä int gratis, sa den gamle faunen , kastade ett kisande öga på Alina.
-Vad menar du med det, sa jag lite avvaktande medan jag lade min andra arm runt Alina.
-Ja, förstår du, man måst alltid lämna nåt här hos oss innan man far dit, sa den gamle flinade mot mig blottandes ett glest leende.
-Vad som helst? frågade jag.
-Jooo, det går nog bra med vilken som helst av di häringa två, skrockade faunen och såg menande på mig.
Kalla kårar längs ryggen.
-Kommer inte på fråga! sa jag snabbt. De är med mig. Jag tittade över axeln mot vattnet, mot de badande. Den andre faunen hade nu fallit i vattnet och leken där började få en annan karaktär.
Tankarna svindlade och jag kände att vi måste komma härifrån snabbt.
-Du kan ta hästen! sa jag och spände ögonen i den gamle.
-Hästen? sa den gamle förbluffat.
-Bara om du är snäll med honom! ropade Alina.
Den gamle strök sig på hakan medan han kisade mot vår fyrbente vän.
-Låt gå då, sa han
Vi kramade om hästen tog honom i manen, ledde honom till den gamle.
-Vägen? sa jag frågande, fortfarande med min hand på hästen.
-Javisst ja! Den gamle faunen harklade sig och pekade bortanför dammen.
-Ditåt skall ni fara, runt kröka där borta, fortsätt genom dimmiga skogen tills ni stöter på Porten. Då är ni liksom framme.
-Vilken Port? sa jag
-Ni kan inte missa den. Det är porten till Själarnas Trädgård!

-Oooh, just look at these little goodies! The old faun laughed and stroke Alinas hair. The girl stiffened, hid behind me and put her face into my sweater. The old fauns interest moved to Zorro.
-You´re quite a handsome little fellow,eh! What might this little mans name be? He continued and took hold of Zorros chin. Zorro flinched and took my hand and held it tight , frightened.
I started to feel ill at ease, lade my arm around Zorro, cleared my voice and asked:
-I was told that I would find help here… to find the way.
-Oh…find the way. And to where might that be, If I may ask? The old man peered at me.
-Well…to the Garden of Lost Souls, I replied.
-Oh, I see…is that so. Well that might be true…but You know…These things are not for free, said the old faun, and looked desirously upon Alina.
-What do You mean by that? I said pending and put my other arm around Alina.
-You see, one must always leave something here with us before continuing the journey, said the old faun and looked at me with a sparse grin.
-Anything? I asked
-Yes, anyone of these two will do, the old man clucked, winking at me.
Cold shivers down my back.
-Out of the question! I said rapidly. They are with me. I looked over my shoulder towards the pond, caught a glimse of the bathing girls.
The other faun had fallen into the water and the game they were playing had changed it´s character.
My head went dizzy and I instantly felt that we had to leave quickly.
-You can have the horse! I said and riveted my eyes on the old faun.
-The horse? said the old faun, astonished.
-Only if You treat him nice! Alina called out.
The old man stroke his chin and looked thoughtfully at our four-legged friend.
-Let it go at that! he said.
We gave the horse a big hug, led him by the mane to the old faun.
-The way? I asked , my hand still on the horse.
-Yes of course! The old faun coughed and pointed beyond the pond.
-That is the direction, around the corner over there. Then You continue through the Misty Forrest until You come to the Gate. That will be Your destination.
-What Gate? I asked.
-You can´t miss it. It´s the gate to The Garden of Lost Souls!


Vi började gå, barnen motvilligt, vinkandes adjö till hästen. Vi fortsatte mycket riktigt bakom kröken precis som den gamle hade sagt men innan vi kom runt hörnet kastade jag en blick bakåt mot dammen och såg något märkligt. De badande blev som såpbubblor som lyfte mot skyn, brast med ett silverklingande ljud och försvann i tomma intet. POF! Detsamma hände med den gamle och hästen. POF! Mycket märkligt! Var det bara en dröm? Vattenytan på dammen låg nu helt stilla och spegelblank.

We started walking. The children reluctantly, waving good bye to the horse. We continued around the corner exactly as the old faun had said. I looked back on the pond and saw something very extraodinary. The bathing girls and faun transformed into something that looked like soapbubbles, rose up in the sky, cracked with a sound of silverbells and dissapeared into thin air. POOF! The same thing happened to the old faun and the horse. POOF! Very strange! Was it just a dream? The surface of the pond laid still again like a mirror.

Väl runt hörnet låg tunna slöjor av dimma som slingrade sig runt våra fötter. Ju länge vi gick desto mer tätnade dimman tills allt såg overkligt ut. Jag kunde skönja trädsilhuetter och ljuset från himlen delades upp i milda strålar liksom en solfjäder. Svaga hoande ljud som av ugglor skar genom dimman.
-Titta ropade Zorro och Alina i munnen på varandra. Vad är det där? pekandes in i dimman.
Två bleka konturer liksom svävandes över marken. Jag blinkade och försökte se bättre. Konturerna framträdde tydligare, omfamnade varandra.
-Hallå! ropade jag, Vem där? Min röst ekade genom skogen.

Well around the corner light veils of fog began to wrap around our feet. The further we went the more dense the fog became, until everything looked unreal. I could see silhouettes of trees and the light from the sky split like a fan through the fog. Far away I could hear the cry of an owl .
-Look! Alina and Zorro shouted simultaneosly. What´s that? Pointing into the fog.
Two pale figures floated over the ground. I blinked trying to see better. The figures appeared moore clearly, embracing each other.
-Hallo! I called, Who´s there? My voice echoed through the woods.




Fortsättning följer.../ To be continued…


Copyright Liisa Ottilias Veranda. All text och bild utan märkning är mina, utom Dammbilden från Ninfa trädgårdar, Faunen och flickorna : William Bouguereau, Gamle faunen och såpbubblorna från internet.

Copyright Liisa at Ottilias Veranda. All text an pictures without watermark are mine, except The pond from the garden of Ninfa, The faun and girls : William Bouguereau, The old faun and soap bubbles from the internet.

8 kommentarer:

Lady Em sa...

Oh I can't wait to read the next chapter!! The end is especially chilling!! I always thought that fauns were trickster's too.

Ottilias Veranda sa...

Thanks Lady Em!
I truly hope that I don´t offend all blogging ladies by writing about the uggly reality. I too wan´t to relax from everyday life with all it´s musts, problems and so on, just by surfing around looking and reading about art,not to mention all wonderful fleamarket finds and wonderful homedecor and beautiful gardens!
But life is what it is...
Perhaps I´d better just stick to all the beauty around us in the future!
Liisa

linnea-maria sa...

Hejsan Tack för ännu ett spännande kapitel. Ja de senaste händelserna berör alla. Jag har en 8 åring som cyklar själv på byn och han har fått instruktioner av mig för att han ska förstå vad han ska akta sig för och att man inte kan lita på alla vuxna. Det är hemskt. Tack snälla du för din award, den värmer! Visst är ninfa vackert. Jag skulle så gärna vilja åka dit någon gång i mitt liv /linneamaria

Ottilias Veranda sa...

Tack Linneamaria!
Hu ja man vet inte vad man ska tro. Mina barn har också fått instruktioner om att inte prata med okända. Skrämmande är det i alla fall. Det märks mer och mer att hela psykvården är nedmonterad i Sverige!

Liisa

Johanna sa...

Vilket vackert kort på blåsbubblan, jag föll direkt.
Vill även säga att du har sååå fina bilder i din blogg, får man låna dom?

Kram Johanna

Ottilias Veranda sa...

Hej Johanna,
Tack för besöket! Trevligt att du frågar,visst får du låna bilder så länge du anger källan och respekterar copyrighten på mina egna alster.

Liisa

kullervilla sa...

Själarnas trädgård…

Så vackert du skriver och så levande, du har förtrollat oss helt, gåshud ger din berättelse oss och mycket tankar om vilken konstig värld vi lever i, med många konstiga vuxna. Ser fram mot fortsättningen.

Kramiz //kullervilla

Sea Angels sa...

I love the magic, and the tension. I was thinking...about your story Liisa... we meet many fauns in our every day lives, disguised of course, half in the shadows, half out, your tale has become quite dark and very intriguing. We do all live always on the very encroaching borders of this shadow world you are right it is a dark place that we need to be aware of, and by being aware of it, we may help dissolve it in some way.
You are quite brilliant Liisa, I do admire your work so very much.
Hugs Lynn xx
Sorry I have not been around I have not been so well, but I'm ok now xx