Så äntligen var det dags för sista avsnittet av min saga Själarnas Trädgård. Det har tagit tid att skriva den och sagan har ändrat riktning efter resans gång, allt efter vad jag blivit påverkad av runt omkring mig. Det har verkligen varit fascinerande att skriva en berättelse som man själv inte vet slutet på, och dessutom publicera den kapitel efter kapitel! Håll till godo som lite sommarläsning! För nu tar jag en liten bloggpaus (om jag klarar av det!?!), ni vet semester och sån´t! Vi ses snart igen, tiden går fortare än man tror!
Now it´s finally time for the last chapter of my story "Garden of Lost Souls". It has taken quite some time to write it and the story has changed direction during this time, depending on what has inspired me for the moment. It has truly been fascinating to write a story I didn´t know the end of and publish it chapter by chapter! Now it´s finished and You can enjoy it as a little summer reading! I´m taking a short bloggbreak (If I can manage to stay off the computer!?!) , You know summer vacation and stuff! We´ll meet again soon, time runs faster than You know!
Du kan läsa tidigare avsnitt här: /You can read previous chapters here:
Prolog /Prologue
Kapitel 1 /Chapter 1
Kapitel 2 / Chapter 2
Kapitel 3 / Chapter 3
Kapitel 4 / Chapter 4
Kapitel 5 / Chapter 5
Kapitel 6 /Chapter 6
En vind svepte förbi mitt ansikte, vit dimma virvlade runt oss. Plötsligt svävade de två figurerna mitt framför oss.
Jag blev inte rädd. Det liksom lyste från figurernas ansikten, sprakade som av elektricitet. Jag såg på Zorro och Alina, deras stora förvånade ögon. Ett varmt lugn svepte sig kring oss.
-Kom…
Mjuka viskande röster lockade.
Jag kände med ens en stor längtan att följa med, ett lugn och en tillit som jag inte känt på länge. Barnen såg på mig och jag nickade:
-Vi följer med!
Våra fötter rörde inte vid marken, vi svävade fram genom skogen, mina händer i barnens händer och den lilla drakens klor i axeln på mig. Jag blundade, kände små daggdroppar mot mitt ansikte. Färden kändes som en evighet, en mjuk omfamning.
A wind swept past my face, white fog whirled around us. Suddenly the two figures floated rigth infront of us.
I wasn´t afraid. Their faces were glowing, sparkling like from electricity. I looked at Alina and Zorro, saw their big surprized eyes. A warm calm feeling swept around us.
-Come…
Soft voices whispered enticingly.
Immediately I felt a strong desire to follow them, a calming trust wich I hadn´t felt for a long time. The children looked at me and I nodded:
-We will come with You!
Our feet didn´t touch the ground, we floated through the woods, my hands in the hands of the children and the little dragons claws in my shoulder. I closed my eyes, felt tiny drops of dew in my face. Our flight felt like an eternity, a soft embrace.
Vi landade framför en hög portal övertäckt med gröna klängväxter. Innanför skymtade en frodig trädgård. Figurerna visade oss varsamt in.
-Tack, mumlade jag, fortfarande med en känsla av overklighet. Jag fick ett blygsamt leende till svar. Sekunden därpå försvann de två figurerna bort i dimman.
-Jag tror vi är framme nu barn, sa jag och kisade in i den vackra trädgården. En överdådig grönska mötte oss.
We landed in front of a portal covered with green climbing plants. Inside we could catch the glimse of a lush garden. The figures gently showed us to go in.
-Thank You, I mumbled, still with an unreal feeling in my chest. A shy smile was the answer. Shortly after the two figures dissapeared into the mist.
-I think we are at the end of our journey, I said and gazed into the beautiful garden. An owerwhelming lush verdure welcomed us. 
Sången hördes svagt, först som ljuva viskningar sedan ökande i styrka.
”Hur kan du tänka jag kan det glömma som är så långt in i hjärtat mitt, hur kan du tänka jag glömmer dig som finns så djupt in i hjärtats mitt…”
Jag såg hur Zorro darrande drog efter andan och lyssnade, ett ljus tändes långt därinne i hans ögon.
-Mamma! sa han knappt hörbart … Det låter som mamma!
Plötsligt sprang Zorro mot sången, Alina och jag sprang efter.
Ut på ängen bland träden sprang han, mot en kvinna som satt i gräset. På håll såg vi hur kvinnan ryckte till och såg mot Zorro. Strax var han i hennes famn. Äntligen fanns den där, den outgrundligt saknade tryggheten och kärleken. Hon måste ha väntat på honom…väldigt länge.
At first we heard the song very quietly, like a delightful wisper, then it increased in strength.
“How can You think I can forget what´s so far in the heart of mine, how can You think I will forget You who´s so deep in the heart of mine…”
I saw how Zorro shivered and became breathless. Somewhere deep in his eyes I saw a spark of light.
-Mummy! he said so quiet I could barely hear it…It sounds like Mummy! Suddenly he ran in the direction of the the song, Alina and I ran after him. Out on the meadow he ran, towards a woman sitting in the grass. At a distance we could see how the woman turned and how her movements froze. In a second he was in her arms. At last he found the unfathomable missed love and security. She must have waited for him a long, long time.
De omfamnade varandra, modern kysste honom och höll honom hårt. Hon såg på mig och jag kunde avläsa ”tack” från hennes läppar, sedan borrade hon in sitt ansikte i Zorros hår och blundade.
Jag höll Alina hårt i handen och såg hur Zorro och hans mor sakta upplöstes i varandra, lyftes upp som av vingar mot skyn. Det sista jag såg av Zorro var hans vackra ögon som strålade mot mig.
Jag och Alina föll ned sittande… Jag visste en sak:
Zorro har hittat hem, och han är lycklig!
Min blick blev dimmig och jag kände stora tårar rulla nerför mina kinder. Han är ju lycklig nu…varför känner då jag en så stor sorg? Jag tänker på allt den lille kunde ha blivit, det liv han kunde ha levt och hur mycket jag hade kommit att hålla av honom på denna korta tid.
They embraced eachother, the mother kissing him and holding him tight. She looked at me and I could read the words “thank You” from her silent lips. Then she burried her face in his hair and shut her eyes.
I held Alinas hand tight and saw how Zorro and his mother slowly dissolved into thin air, lifted upp to the sky as if they had wings. The last I saw of Zorro was his beautiful eyes shining at me.
My knees felt weak, Alina and I dropped down …I knew one thing:
Zorro had found his way home and he was happy!
My eyes went all misty and I felt big tears rolling down my cheeks. He´s happy now…why do I feel such sadness? I think of all the things the little one could have been, the life he could have lived and how much I had come to care for him in this short time.
-Vad gör vi nu då?, sa Alina ynkligt.
-Tja, vi fortsätter in i trädgården sa jag, strök bort en tår med en djup suck.
-What do we do now? Alina asked with a miserable voice.
-Well, we continue into the garden, I said and wiped away a tear with a deep sigh.
Alla vackra blommor berusade oss med sina färger och dofter. Ljumma sommarvindar lekte susande i trädens kronor och blandades med fågelsången. Jag tänkte på hur en trädgård verkligen kan vara balsam för en sårad själ.
-Titta, ropade Alina det är fullt med fjärilsbarn!
-Fjärilsbarn? sa jag frågande. Var nånstans?
Då såg jag dem. Små barn fladdrande runt som små fjärilar bland blommorna! Vad märkligt.
Alina sprang in bland fjärilsbarnen och lekte tafatt. Jag log och såg hur hon levde upp och hade roligt.
All the beautiful flowers intoxicated us with their colours and scents. Warm summerwinds played around sighing in the treetops and mixed gently with the birdsong. I thought about how a garden is a true comfort for a soul that is hurt.
-Look, Alina shouted, look at all the butterfly children!
-Butterfly children? I said. Where?
Then I saw them. Small children fluttering around like little butterflies amongst the flowers. How extraordinary! Alina ran to the children and started playing tag. I smiled when I noticed how she was so happy and having fun.
Jag såg mig omkring, allt var så obeskrivligt vackert. Hjärtat kändes så lätt, borta var alla de tunga tankarna, oron. Jag andades in…här finns det frid. Är det så här det känns att vara lycklig? tänkte jag.
Swishhhh….
Jag ryggade tillbaka och fick syn på den lilla drakens krumsprång i luften. Han blev jagad av små skrattande fjärilsbarn! Draken gjorde en tvär gir och stannade mitt framför näsan på mig, blåste en puff som om han ville väcka mig. Jag rätade på ryggen som om jag nyktrade till och ropade:
-Alina! Kom så går vi vidare.
-Men…måste vi, jag har ju så roligt, gnällde Alina till svar.
I looked around, everything was so incredible beautiful. My heart felt so light, gone were all the heavy thoughts, the worry. I took a deep breath… peace lives here. Is this the way it feels to be happy? I thought.
Swooshhhh….
I stepped back and my eyes caught the little dragon cutting capers in the air. The butterfly children were hunting him, laughing! The dragon made sharp turn in the air and stopped right infront of my nose, blew a smoke pouffe as if he wanted to wake me up. I kind of sobered up and called out:
-Alina! Come lets move on.
- But… do we have to? I´m having such a good time! Alina wined.
Vi vandrade vidare genom en gång av blommande klätterrosor. Fjärilsbarnen fladdrade efter oss som i ett långt snöre. Gången mynnade ut i en öppen plats, som ett litet torg. Vid sidan av torget fanns en rund damm. En stril av vatten rann ner i dammen från ett stenansikte som verkade sväva över vattenytan. Bakom dammen sytes höga stenmurar som fått ge vika för naturens krafter. Stora träd med slingrande rötter klamrade sig fast i murarna. Jag satte mig på kanten av dammen, doppade handen i vattnet. Vattnet kändes varmt och mjukt och plötsligt slog det mig: Detta måste vara ungdomens källa! Jag kände efter i knytet som jag hade runt midjan, jodå bägaren var fortfarande där!
We wandered along through a path of blooming climbing roses. The butterfly children followed us , fluttering like on a long string. The path ended in an open square. At the side of the square there was a round pond. A tiny waterfall came out of a stone face wich seemed to float in the air above the surface. Behind the pond I could see high stone walls that had lost the fight to mother nature. Big trees with winding roots clinged to the walls.
I sat down on the edge of the pond and dipped my hand in the water. The water felt warm and soft and suddenly it struck me: This must be the fountain of Youth! I searched in the cloth around my waist , Yes the golden cup was still there!
Först blev jag helt uppspelt men sedan såg jag på Alina där hon sprang omkring skrattande. Fler fjärilsbarn hade anslutit sig, jag såg också äldre kvinnor som lekte med barnen. En kvinna kramade om Alina och tog henne i handen, dansade runt med henne. Alina nästan kiknade av skratt. Jag tog mod till mig och ropade på henne. Hon kom , satte sig i mitt knä fortfarande skrattande.
-Alina, älskade vän…jag måste gå nu, sa jag lågmält.
-Vartdå?, frågade Alina leende.
-Dit jag skall gå kan du inte följa, sa jag och såg henne i ögonen.
-Varför det? sa hon lite mer allvarligt.
-Du hör hemma här, sa jag, och jag hör hemma i en annan värld. Du måste stanna här.
-Men jag vill vara med dig, sa Alina med darrande läpp.
-Tro mig, lilla vän,sa jag. Jag vill inget hellre än att vara tillsammans med dig, men det går inte. Jag vet att du blir lycklig här och det är det viktigaste för mig. Här kan du leka, här får du ett hem och vänner.
Kramen som följde gjorde att mitt hjärta knöt ihop sig. Vi nästan klämde den lilla draken som satt på min axel. Jag kysste henne i pannan och smekte hennes kind.
-Och vet du vad, sa jag. I våra drömmar kan vi vara tillsammans, glöm aldrig det!
Kvinnan som nyss dansat med Alina höll armen om henne medan jag tog fram bägaren. Jag såg på dem bägge, kvinnan nickade och jag fyllde bägaren med vatten. Jag förde bägaren mot mina läppar, blundade och drack.Hela världen snurrade runt, runt. Jag såg universum, stjärnor och blixtar… sedan blev allt svart.
At first I was excited but then I saw Alina laughing and playing. More butterfly children joined the game and I saw older women playing with the children. One woman hugged Alina, took her by the hand and danced around. Alina almost choked with laughter. I gathered courage and called for her. She came and sat on my lap still laughing.
-Alina, dearest…I have to go now, I said with a low voice.
-Where? Alina asked still smiling.
-Where I´m going You can´t follow, I said and looked into her eyes.
-Why? She said a bit more serious.
-You belong here, I said, and I belong in another world. You have to stay here.
-But I wan´t to be with You, Alina said with her lip shivering.
-Believe me my dear, I said. There is nothing more I would want than to be with You, but I can´t. I know You´ll be happy here and that is the most important thing to me. Here You can play, You will have a home and friends.
The hug that followed made my heart go to pieces. We almost squeezed the poor little dragon on my shoulder to death. I kissed her on her forehead and stroke her cheek.
-And do You know? I said. In our dreams we can always be together, don´t You ever forget that!
The woman who danced with Alina held her arm around her while I reached for the golden cup. I looked at them both, the woman nodded and I filled the cup with water. I put the cup to my lips, shut my eyes and drank.
The whole world spinned around, around. I saw the universe, stars, lightning…then everything went black.
Blå himmel…jag öppnade ögonen och stirrade upp mot en blå himmel. Två citronfjärilar dansade med fladdrande vingar ovanför mitt huvud.
-Nu är jag död, tänkte jag.
Jag låg där länge på rygg, helt tom i huvudet, medan mina händer trevande kände på gräset. Plötsligt kilade något över min hand och jag satte mig tvärt upp skrikande:
-Iiiiiihh!
Jag skakade på handen och fick syn på en liten, liten ödla som kilade iväg i gräset, vände sig om och såg på mig med små svarta ögon. Den där kändes väldigt bekant! Jag såg mig omkring och upptäckte att jag satt på den väg som jag kommit gående på när allt detta märkliga hände. Var det bara en dröm ändå?
-Jag måste helt enkelt ha tuppat av, tänkte jag.
Jag reste mig upp borstade av mina byxor, började gå tillbaka samma väg som jag kommit när ett klingande, studsande ljud av metall fick mig att stanna. Jag såg ned på marken och på det föremål som orsakat ljudet. Jag drog efter andan när jag lyfte upp den. Bägaren! Då var det inte en dröm ändå!
Plötsligt mindes jag Alina och Zorro. Jag höll bägaren hårt mot mitt bröst, suckade och blundade. Efter en lång stund började jag åter vandra sakta hemåt. En sång som min gamla mormor sjöng för mig när jag var liten ljöd i mitt huvud…
”Åh vännen min, åh älskade, visst glömmer du aldrig mig,
Så länge mitt blod rinner varmt och rött,
min vän jag minnes dig…”
...SLUT
Blue sky…I opened my eyes and stared upp on a blue sky. Two yellow butterflies danced above with fluttering wings.
- I´m dead, I thought.
I was laying on my back, completely empty in my head, while my hands felt the grass. Suddenly something ran over my hand and I jumped up screaming:
-Eeeeeeh!
I shook my hand and caught sight of a tiny little lizard that ran off into the grass. It turned and looked at me with small black eyes. That felt very familiar! I looked around and discovered that I was sitting on the same road I had arrived on when all these extraordinary things started to happen. Was it still a dream?
-I must have passed out, I thought.
I got up, cleaned my trousers, started to walk back on the same road I had arrived. A clinging jumping sound of metall stopped me. I looked down on the ground and on the object that caused the sound. It was the golden cup! It wasn´t a dream after all!
Suddenly I remembered Alina and Zorro. I held the cup tight against my chest, sighed and shut my eyes. I stood there for a long time before I slowly started walking back home. A song echoed in my head. It was a song my old grandmother sang to me as a child…
“Oh dearest friend, Oh dearest love, don´t ever forget about me,
as long as my blood runs warm through my veins,
I will remember You…”
All text and pictures by me: Copyright Liisa Ottilias Veranda 2008
Bilder /Pictures: The figures:digital collage by me, The gate: Norrvikensträdgårdar, Mother and child :unknown photo, Mother and child in sky:digital collage by me, Kamelia: Tage Andersen, Butterflychildren 1 and 2: digital collage by me, Fountain of Youth: Worth100.com, Galaxy: Hubble telescope, Mother and child white dresses: unknown artist to me.
Äntligen lov i rosornas tid! Hästarnas sommarlov har börjat på ängen nedanför vårt hus.
Ooooh vad hääärligt...mat i munnen direkt!
Jag får inget lov än utan det är jobb som väntar till veckan.... suck! Men en sak har jag hunnit klar i alla fall: min saga Själarnas trädgård! Återstår bara lite översättningsarbete. Så häng kvar den kommer alldeles snart! Vi ses!
En rulltårta med färska jordgubbar smakar ljuvligt!
Mitt modershjärta blir extra stolt när dottern bara hoppar in och spelar med de "stora" spelmännen...
Åhej!....
Lupiner....
Kom så tar vi vägen genom vinterträdgården....där borta vid trappan skymtar mitt "gym" alltså min potager som jag burit runt 25 kilo tunga stenar i och grävt....
Denna fina kruka kommer från Bäsna trädgård...
Söt kanin... /
Vit o blå kruka är aldrig fel till en pelargon...
Kom in i matrummet...här står lite fika framdukat! Varsågod! 
Drottning för en dag... så kan man behöva känna sig ibland! Kronan kommer från Bäsna trädgård.
Inlägg
