Siri... Kapitel 4 / Siri..Chapter 4

Jisses, den här sagan som bara skulle bli en kortis, den bara växer fast jag försöker hålla den kort! Nåja vi får väl se var den slutar...men inte än!. Det är ju så roligt att skriva (det blir sent på kvällarna kan jag säga!) och när man får en kommentar eller två går det ännu lättare...det är välkommet! Vad gäller One World One Heart tillställningen så blir jag överväldigad av alla kommentarer...Tack! Jag kommer att komplettera med mer godsaker..snart!

Annars får jag önska en trevlig helg (trots influensa och annat som härjar..fråga mig ...allihop här har den!)

Så varsågod här är kapitel 4 av Siri och den vita vargen!

Kapitel 1 kan du läsa: här

Kapitel 2 ...här

Kapitel 3...här

Gosh, this fairytale was supposed to be a short one, but it just grows regardless of me trying to keep it short! Well, we will have to see how it´s going to end...but not now! It´s so fun to write (it´s late before I go to bed I can tell You!) and when I get a comment or two it´s even more fun...they are very welcome! And regarding the One World One Heart event I´m owerwhelmed by all the comments...Thanks! I will be adding moore goodies...soon!

Otherwise I wish You all a pleasant weekend (despite the flue and other things that are travelling around here...ask me..all of us here have got it!) And to all of You in the US Congrats to Your new president! ..Finally!

So here You are..chapter 4 of Siri and the white wolf ! Just scroll down to the english part.

You can read chaper 1: here

chapter 2 ...here

chapter 3...here.

Kapitel 4/
Hoppet dör aldrig…

Grenarna rev henne i håret. Siri sprang med fiolen i ena näven och den andra handen framför sig, plöjande sig en väg genom buskagen. Tårarna rann i en strid ström ner för kinderna, snart var hon tvungen att stanna eftersom hon inte såg något. När Siri till slut såg upp märkte hon att hon inte alls kände igen sig, så här långt bort hade hon aldrig varit förut. Rädslan kom krypande, snart skulle det ju mörkna alldeles. Hårt kramande om fiolen gick hon fram till en sten och satte sig.

”Mamma” viskade hon tyst för sig själv. Men om inte Wilda var hennes mamma, vem var det då?
”Min mamma, du är visst min mamma…bara min!” sa Siri hulkande för sig självt. Nu kände hon plötsligt sig väldigt ensam och längtade fruktansvärt efter att få krypa ihop i Wildas knä, borra in huvudet i alla hennes lockar. Snyftande såg hon sig omkring.
”Jag vill hem!..Men vilken väg skall jag ta?”
Ett prasslande i buskaget fick henne plötsligt att dra efter andan och stelna till.
”Vem där?” viskade Siri nästan ljudlöst och vände sig mycket sakta om.

I skogen gick Wilda av och an. Utom sig av oro beslöt hon sig för att ta hjälp. Hon fick tag i grodan Henry, Siris bästa vän som blev mycket förfärad av att höra om Siris försvinnande.
”Vad skall jag ta mig till?” suckade Wilda och såg vädjande på Henry.
”Jahap, ojoj! Nu krävs goda råd minsann.” Henry kliade sig på hakan. ”Vi behöver nog hjälp av någon som kan spåra upp Siri. Jahap det tror jag minsann. Vi kanske skall höra med Chinook?” sa Henry och såg frågande på Wilda med blinkande ögon.
Wildas ansikte lyste upp. ”Du är ett geni Henry!” Henry log och rodnade blygt.

Hon kallade till sig Chinook, en stor och respektingivande ledarhanne i en flock gråvargar som uppehöll sig i närheten av deras hem. Vargarna kände väl till både Wilda och Siri. Chinook lovade att med flockens hjälp söka reda på lilla Siri.

--------

Louisa förde den svarta slöjan åt sidan, handen på fönstret där fingrarna sakta följde regndropparnas väg nedåt. Äntligen var hon fri. Sju år hade förflutit. Sju år av kärlekslöst äktenskap och sorg. Hon ryste vid tanken. Sakta satte hon sig, knäppte upp klänningslivet lite och drog ett djupt andetag. Fri…det kändes så overkligt, hon smakade på ordet. Hennes blick landade i spegeln. Hon tog loss hårpinnarna ,tog av slöjan och skakade på huvudet så de mahognyfärgade lockarna föll ned på axlarna. Hon såg fortfarande bra ut, man kunde till och med kalla henne för vacker.

Sorgen hade aldrig lämnat henne, den fanns i bröstet som en sten. Visst, med åren hade det blivit lättare att andas men hoppet vägrade lämna hennes hjärta. Varje gång hon såg ett barn i samma ålder som Siri kunde hon inte låta bli att stanna och titta, prata och skoja. Hon blev känd för att vara mycket barnkär. Men det pratades också om allt det andra. Hur hon inte kunde få barn själv, jodå det var hennes makes fel.

Äktenskapet var från början dömt att misslyckas. Louisa som i sitt hjärta älskade en annan kunde aldrig förlika sig med att ha blivit bortgift med en man som hennes styvfar hade valt ut åt henne. Det senaste året blev maken mycket sjuk och blev sängliggandes mest hela tiden. Louisa såg sin möjlighet och kallade i hemlighet till sig en av sina personliga vakter som hon kände förtroende för. Hon gav honom i uppgift att med alla medel och stor diskretion börja forska i hennes barns bortförande. Efter mycket sökande, många turer och nedslående rapporter fick de plötsligt tag i hustrun till den vakt som red till skogs med Louisas barn. Vakten avled för tre år sedan i svårartad lungsot men hade på sin dödsbädd viskat i hustruns öra om den dagen i skogen. Minnena från bortrövandet hade plågat honom om nätterna. Hustrun, en liten sliten kvinna klädd i mörka lappade kläder, vittnade om hur hennes man blivit av med sitt jobb. Han blev misshandlad, hotad och tvingad till tystnad av Louisas Styvfars närmaste män. I fattigdom hade de levt sina liv i fruktan.
Upplyft och hoppfull över dessa upplysningar belönade hon hustrun rikligt och lovade henne beskydd.

”Siri…” Louisa viskade ömt hennes namn. “ Jag har aldrig slutat hoppas! Jag vet att du lever!”
När maken avled hade Louisa redan förberett sin avfärd mot byn där hon en gång födde sin dotter under stora smärtor. Hon slöt sina ögon och tänkte på hur smärtan att mista sitt barn nog var mycket större. Nu skulle hon med egna ögon se byn igen och ta sig in i skogen till det lilla huset som vaktens hustru berättat om. Redan nästa dag avreste Louisa med några av sina närmaste vakter till byn.
”Åh!…” Louisa såg ut genom vagnsfönstret och knäppte sina händer. Hon kunde knappt bärga sig.

Chapter 4/
Hope never dies…

The treebranches teared her hair. Siri ran with the violin in one hand and the other infront of her as a shield ploughing her way through the shrubs. The tears fell on her cheeks in a swift stream, soon she had to stop, The tears made it impossible to see anything. When she finally looked up she discovered herself beeing lost. She had never been this far before. The fear came crawling up here back, it was going to be dark soon. She held the violin tight in her arms and sat down on a big stone.

”Mummy” she whispered silently to herself. But if Wilda wasn´t her mother, who was it then?
”My mummy, You ARE my mummy…just mine!” Siri said and sobbed. Suddenly she felt very alone and longed terribly much for sitting on Wildas lap, hiding her head in all the soft curls. She cried and looked around
“ I wan´t to go home! But which way?”
The sound of rustling leaves made her hold her breath and stiffen.
“Who´s there?” Siri whispered almost soundless and slowly turned around.

-----

In the forrest Wilda walked back and forth. Beside herself of worry she decided to get some help. She went to see Henry the frog, Siris best friend. He was very concerned hearing about the dissapearance of Siri.
“What am I going to do?” Wilda sighed and looked appealingly on him.
“Whoopsi, oh my oh my ! A piece of good advice is just what we need” Henry scratched his chin. “ we will need help from someone who can trace our Siri. Oh my… that is what I think. Perhaps we could ask Chinook? Henry said and looked at Wilda blinking his eyes.

Wildas face shined as she said “ You´re a genius Henry!” Henry blushed with a shy smile.
She called for Chinook, a grand magnificent alfamale , the leader of a flock of greywolves that lived near their home. The wolves were very familiar with both Wilda and Siri. Chinook promised to immediately start tracing for little Siri with the help of the others in the flock.

------

Louisa pulled the black veil aside, her hand on the window where her fingers followed the path of the raindrops. At last she was free. Seven years had passed. Seven years of greaf and a marriage without love. She shivered by the thought. Slowly she sat down, opened the dress a little by the waist and took a deep breath. Free…it felt so unreal, she tasted the word. Her eyes landed in the mirror. She removed the hairpins, took of the veil and shook her head so the mahogny coloured curles danced on to her shoulders. She was still good looking. You could even say she was beautiful.

The greaf had never left her, it was there like a stone in her chest. Sure, with the years passing it had become easier to breathe but the hope refused to leave her heart. Every time she saw a child the same age as Siri she couldn´t stop herself from looking, talking and playing with the child. She became known as a woman loving children. But they talked about the other things too. How she was unable to bear children herself. Oh yes and that was her husbands fault, everybody knew that.

The marriage was doomed to failure from the beginning. Louisa who in her heart loved another could never come to terms with being married to a man that her stepfather had chosen for her. The latest year her husband had become very ill and spent most of his time in bed.

Louisa saw an opportunity and secretly called for one of her personal guards whom she could trust. She asked him to, with all the means and complete confidentiality, look into the circumstances of her childs abduction .

After a lot of research, many turnes and disheartening results they suddenly found the wife of the guard who rode off with Louisas child. The guard deceased three years ago from a sevear tuberculosis but on his deathbed he had whispered in his wifes ear all about that day in the forrest. The memories of the abduction had tormented him in his sleep. The wife, a tiny worn woman dressed in dark mended clothes, told them all about how her husband lost his job. He was beaten, threatened and forced to silence by Louisas stepfathers closest men. The last years they had lived in poverty and fear for their lives.
Excited and with new hope in her heart over these informations she rewarded the wife in plenty and promised her protection.

”Siri…” Louisa whispered her name gently. ” I have never given up hope! I know You are alive! I just know it!”



When her husband finally passed away Luoisa had already prepared for her journey back to the village where she gave birth to Siri under great pain. She closed her eyes and thought about how much greater the pain of her loosing the child was. Now she was going to see the village again with her own eyes and travel into the forrest to the little house that the guards wife had told her about. Already the next day she left with a couple of her closest guards.

“Oh!” Louisa looked through the window of the carriage and folded her hands. She could hardly wait.

....

Fortsättning följer....! Välkommen tillbaka. Vi ses!
To be continued....! Welcome back! I´ll see You!




Creditlist: All text and own photos copyright Liisa at Ottilias Veranda. The coverpicture is a digital collage made by Liisa with a background image from DCWV "The once upon a time stack". Louisa and Wilda are dolls made by Alexandra Koukinova blended into a digital collage by Liisa. The horse carriage picture is from the internet and remaid digitally. The wolf pictures are from http://www.firstpeople.us/ . All other photos by Liisa.