Själarnas trädgård / Garden of lost souls

Denna lilla historia skriver jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen!
I write this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world!

Kapitel 1 / Chapter 1

Sagan börjar på en enslig slingrande grusväg där jag tagit min tillflykt för en stärkande promenad bland skogar och ängar. På avstånd glimmade vattnet i den lilla skogstjärnen. Det har alltid fungerat för mig att inhämta kraft och rensa hjärnan på detta sätt. Plötsligt befann jag mig framför ett litet rött torp som jag aldrig sett förut. Jag måste ha gått vilse, var den första tanke som slog mig. Jag kisade mot huset och fick plötsligt syn på en gammal kvinna. Jag såg till min förvåning att hon satt och spann. Jag tänkte att jag måste fråga henne var jag befinner mig, så jag gick närmare:

The story beginns on a solitary country road where I went for a walk amongst the meadows and woods. On a distance I could see the glimmering surface of a little pond . This has always been a good way for me to clear my head and regain my strength. All of a sudden I found myself infront of a little red cottage I had never seen before. I must have lost my way I instantly thought. I squinted against the house and suddenly caught sight of an old woman. To my surprise I saw that she was spinning. I have to ask her where I am, I thought and walked a little closer.

-Ursäkta…men jag tycks ha gått vilse, sa jag
- Shhhhh…viskade hon tyst.
- Men…
- Shhhh!….hon höjde sin hand och tecknade : tyst.
- Ditt hjärta är sorgset…visst? frågade hon.
- Tja …jo…men
- Shhhhh!… Jag ställer frågorna här!
(OK… tänkte jag...har jag missat nåt här??)
- Du tänker på de där barnen eller hur?…de försvunna barnen? frågade hon.
Överraskad gav jag ett nickande till svar. Jag hade läst tidningarna.
- Ja…Jag kan inte sluta tänka på dem, sa jag…det är så sorgligt!
- Jag kan hjälpa dig att finna dem, sa hon.
- Visst! sa jag…polisens utredare kan inte hitta dem men du kan?…du måste skoja!
Hon tog tag i min arm och såg mig djupt i ögonen och viskade:

- Du måste tro…det är det enda som betyder nåt.
Jag ryste till men insåg med ens att jag var tvungen att följa denna kvinna till vart hon än skulle ta mig.

-Shhhhh!..she whispered…
-But…
-Shhhh!….she raised raised her hand and made the sign of silence.
-You have been sad at heart lately haven´t you? she asked.
-Well…yes…but
-Shhhhh!.. I´m the storyteller here!
(OK.. I though..have I missed something here??)
-You have been thinking about those children haven´t You?…The lost children? she asked.
I nodded ..surprised. I had read the newspapers.
-Yes…I don´t seem to get them out of my head, I said…It´s so sad!
-I can help You find them,she said.
-Sure! I said…the policeforces can´t find them but You can?…You must be kidding!
She took hold of my arm , looked deep into my eyes and whispered:
-You will have to belive…that´s the only thing that matters.
I shivered but suddenly I realized that I had to follow this woman to whereever she was taking me.

Kvinnan tog min hand och började snabbt gå mot skogen. Jag blev förvånad över den smidighet som den gamla kvinnan rörde sig med. När vi kommit ett stycke in i skogen vände hon sig om och sa tyst:

- Det finns en plats förstår du där alla vilsna små själar hamnar innan de finner sitt lugn. Några få själar är bara där och vänder för att sen återvända hem medan andra stannar en stund för att gå vidare. Det är svårt att hitta dit, speciellt för de som är väldigt små eller väldigt ledsna. Jag brukar hjälpa dem men jag börjar bli så gammal….. hon suckade och letade efter min blick.
- Du kan hjälpa dem… du kan bli den som följer dem fram, sa hon samtidigt som hon tryckte min hand hårt.
Instinktivt ryggade jag bakåt.
-Vad menar du? Jag kan väl inte…mumlade jag
-Du kan visst, sa hon nästan hårt.
-Du vill hjälpa eller hur?
Vid mitt tysta nickande log hon milt och pekade bort mot skogen.
- Gå nu ditåt tills du kommer till Livets Träd. Hon kan visa dig vidare förbi Drakarnas dal till Själarnas trädgård…
-Drakarnas dal??…..men vänta nu!
Kvinnan hade redan hunnit en bit bort när hon vände sig om och ropade:
- Oj, jag nästan glömde! Du måste dricka ur ungdomens källa för att komma tillbaka!
-Va!?… mitt svar ekade i skogen.
Kvinnan var redan borta. Kvar stod jag skälvande med öppen mun. Det här är bara för mycket tänkte jag. Jag måste drömma! Jag nöp mig själv i armen men inget hände.

The woman took my hand and walked rapidly towards the woods. I was surprised of how smoothly and lithe she moved. When we had walked a bit she turned around and said quietly:

-There is a place You see, where every lost little soul ends up before they regain their inner peace. A few souls only stay briefly and then return home, but others stay awhile before they continue their journey beyond. This place is hard to find especially for those who are young or very sad. I help them ,you see, but I´m getting old…she sighed and looked at me.
-You can help them…You can be the one who leed them to their destination, she said and squeezed my hand.
Instinctively I stepped back.
-What du You mean? I can´t…I mumbled
-Of course You can, she said with a firm voice.
-You wan´t to help, don´t You?
My my silent approval made her smile gently. She pointed towards the woods
-Now You go on that way and continue till You get to the Tree of Life. She will show You the way past the Dragon Valley to the Garden of Lost souls…
-Dragon Valley??…wait a minute!
The old woman was already on her way back when she turned around and shouted :
- Oh, I almost forgot! You have to drink from the Fountain of Youth to get back!
-What!?… my reply echoed in the woods.
The woman was gone. I stood there shivering with my mouth open. This is too much, I thought. I must be dreaming! I pinched my arm but nothing happened.

Fortsättning följer.... / To be continued....

Copyrigt Liisa @ Ottilias Veranda All text och bild utan källtext är mina egna. All text and pictures without watermark are my own. I appologize for the poor translation of mine!