Själarnas Trädgård del 3 /Garden of Lost Souls Part 3

Denna lilla historia skriver jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen! I write this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world!

Del 3. Första och andra delen kan du skrolla till längre ned.
Part 3. You can scroll down to part one and two.



Kapitel 3 / Chapter 3

Vi tog oss försiktigt närmare den stora Drakingången. Jag höll Zorros hand hårt. Svärdet hade jag i min högra hand för säkerhets skull. Ovanför oss cirklade några korpar och kraxade olycksbådande. Inifrån öppningen hördes ett märkligt knarrande ljud. Den lilla draken flög runt mig, ställde sig i luften som en kolibri och liksom pekade in mot öppningen. Jag svalde hårt och vände mig mot lilla Zorro:
-Skall vi gå in då? frågade jag. Är du rädd?
-Ja, sa Zorro, men det gör inget för jag är ju med dig!
Hjälp!, skrek det i mitt huvud , jag visste ju inte vad som väntade där inne. Men så tänkte jag på vad den lilla pojken hade sagt och jag kände mig plötsligt lugn och beslutsam.
Vi smög oss försiktigt in. Jag stannade till och lät ögonen vänja sig vid dunklet. Det knarrande ljudet ökade i styrka. Minsann, lät det inte som snarkningar? Ett väldigt stort huvud täckt av fjäll uppenbarade sig framför oss. Den stora draken låg och sov! Zorro kved till och ställde sig bakom mig.
-Göm dig bakom den där stora stenen viskade jag och puffade honom åt sidan. Jag kände mig lugnare när jag såg att han tryckte in sig bakom en jätteklippa.

We moved closer to the Dragon entrance. I held Zorros hand tight. The sword was in my right hand, for safety I thought. Ravens were circulating high above us, croaking in an ominous way. From inside of the cave we heard a creaking sound. The little Dragon flew around me and stod still in the air like a colibri and pointed towards the opening. I took a deep breath and turned towards little Zorro:
-Shall we go in then? I asked. Are You afraid?
-Yes, said Zorro, but it doesn´t matter because I´m with You!
Inside my head I heard myself screaming: Help! I didn´t know what was waiting for us inside. But then I thought of what the little boy just said and suddenly I felt confident and calm. We crept in on our toes. We stopped and let our eyes get used to the dim light. The creaking sound increased. It sounds like someone snoring! I thought. In the poor light I could discern a giant head covered with scale. The big dragon was asleep! Zorro whined and hid behind me.
-Hide behind that big stone, I whispered and pushed him aside. I felt calmer when I saw him squeeze in behind a giant cliff.



Jag tog tag i svärdet med bägge händerna och förflyttade mig försiktigt i sidled. Jag studerade det väldiga monstret närmare. Han var lång, tjock och glänsande grönbrun till färgen, svansen var kraftig men benen såg förhållandevis små ut. Ur de stora näsborrarna steg en dimliknande rök. Plötsligt snubblade jag till och nästan ramlade. Jag tog emot mig med ena handen och tittade förskräckt mot drakens huvud. Men nej, han vaknade inte. Jag såg ned på backen för att se vad jag snubblat på och stelnade till med isande känsla i magen. Benknotor…små benknotor. Jag såg mig om i det dunkla ljuset och upptäckte massor av ben och små skallar. Så det var så det låg till! Han äter små barn, tänkte jag skräckslaget. Inte nog med att han är grym mot barn han dödar dem också! Jag kände hur ilskan åter vällde upp i mig. Hur kan detta monster få fortsätta utan att någon gör något åt det? Finns det ingen moral och rättvisa här i världen! Det är våra barn för guds skull!

I grabbed the sword with my both hands and moved carefully along the side of the sleeping dragon. I took a closer look of the monster. He was long, thick and the color of his scales were glimmering greenish brown. The tale was thick but the legs looked relatively small. A haze of smoke rised from his nostrils. Suddenly I stumbled and nearly fell. I landend on one of my hands an looked terrified towards the dragon, but no… he was still asleeep! I looked down on the ground to see what it was that I stumbled upon. My stomach turned and I felt my blood turn to ice. Bones…small bones. I looked around me and discovered moore bones and small sculls. So this is the game! He eats children! He is not only cruel to children but he kills them also! I felt the anger rising inside me. How can this monster continue without someone stopping it? Is there no moral or justice in the world! These are our children for Gods sake!



I ögonvrån såg mitt inre hur draken sakta lyfte på huvudet. Luften fylldes av ett overkligt morrande och en stinkande ånga väste ut mellan hans blottade tänder. Liksom i slow motion vände jag mig om med svärdet i en kraftig sving. Eggen nådde precis fram till odjurets hals och rev upp ett blödande sår.
Odjuret kastade med huvudet och utstötte ett skrik som fick blodet i mina ådror frysa till is. Frustande med glödande ögon väste monstret plötsligt:
-Ha, vem tror du att du är? Huvudet gjorde en cirklande rörelse mot mig. Jag kände den fruktansvärda andedräkten och höll andan.
- Tror du att du och det där lilla svärdet kan döda mig?…hans hesa hånskratt ekade i gången.
-Du kan aldrig sätta dit mig! …än mindre döda mig! Du är patetisk! Hans andedräkt övergick i en flammande eldslåga.
Jag kände hur jag krympte inombords. Min röst lät liten och ynklig och jag hade svårt att hålla tårarna borta:
-Men man kan inte…man får inte bara stjäla andras barn! Man kan inte vara så grym! Man måste älska barnen! Annars har vi ingen framtid!
Odjuret lutade sig fram skrattande, pekade på mitt bröst med sin framklo. Jag kände hur klon rispade lätt mot huden.
-Men du förstår, sa han väsande, jag älskar barnen och njuter av dem….innan jag dödar dem!

In the corner of my eye I saw how the dragon raised his head. A growl, unreal like from another world, and stinking steam poured from his slightly opened mouth revieling his bare teeth. As in slowmotion I turned around swinging my sword with a power I never thought I possessed. The edge touched the monsters throat and tored a bleading wound. The dragon swung his head around and uttered a cry of pain wich made me freeze to the bones. Snorting and with fire glowing in his eyes the monster suddenly turned to me and said:
-Ha, who do You think You are? The head made a circular movement towards me. I felt his discusting breath and held mine.
-Do You really think that You and that tiny little sword of yours can kill me!…his hoarse derisive laughter echoed in the cave.
-You can never get to me!…or kill me! You are pathetic! His breath turned into a flame.
I felt how my soul shrinked. My voice sounded small and pitiful and I could hardly keep from crying:
-But You can´t just … You can´t steal children from their parents! You can not be that cruel!
You have to love the children not torture them! Otherwise there is no future for any of us!
The monster leaned over, still laughing, pointed at my chest with his claw. I could feel the claw schratching my skin.
-But You see, he said hissing, I love the children and enjoy them…before I kill them!

Skrattet som följde fick mitt hjärta att mörkna. Det avgrundsdjupa svarta bara öppnade sig. Händerna grep krampaktigt kring svärdet.
Plötsligt svischade det till framför mig och en het flamma blixtrade till i ögonen på odjuret. Det var den lilla draken! Odjuret gnuggade skrikande sina ögon. Blixtsnabbt svängde jag runt med svärdet och stötte det i bröstet på den slingrande kroppen. Den lilla draken snurrade runt och spred sin eld över odjurets huvud. Jag stötte igen och igen tills jag skakande drog mig bakåt. Monstret vred sig av och an, ömsom eld ömsom ånga fräste ur munnen. Rörelserna avtog för att till slut stanna av. Det kändes som en evighet innan monstret låg helt stilla.
-Du rör inte våra barn längre! Min röst darrade och jag andades fortfarande häftigt när jag plötsligt mindes:
-Zorro! Jag sprang bort till klippan och fann honom ihopkrupen ,gråtande.
Jag tog honom i min famn, kramade hårt och smekte hans hår.
-Allt kommer att bli bra…shhhh…det är över nu.
Vi stod så länge, länge tills den lilla draken dansade framför mina ögon för att fånga min uppmärksamhet. Jag följde den lilla drakens dans längre in i gången, fortfarande med Zorro i min famn. Jag såg på den lille pojkens ansikte och sa mjukt:
-Nu ska du få se att du kommer härifrån.

The laughter that followed made my heart turn black. A dark deep abyss opened up inside me.
My hands desperately grasped the sword . Suddenly something swished infront me and a burning hot flame blew into the monsters eyes. It was the little dragon! The monster rubbed his eyes screaming. With the speed of lightning I turned around with the sword and crushed it into the giant dragons chest. His body twisted and I stabbed it again and again until I withdrew with shaking hands. The little dragon flew around his head blowing hot flames.
The monster turned his giant body from side to side while steam and flames came out of his wide open mouth. The movements diminished and finally stopped completely. It felt like an eternity before the monster layed still.
-You can not harm our children anylonger! My voice shivered and I breathed heavily when I suddenly remembered:
-Zorro! I ran to the giant cliff and found him huddeled up, crying.
I took him into my arms, hugged him tight and stroked his hair.
-Everything is going to be allright…shhhh…it´s over now.
We stod like that for a long,long time, until the little dragon danced infront of my eyes to catch my attention. I followed the little dragons dance further into a tunnel, still carrying Zorro in my arms. I looked at the little boys face and said softly:
-Now You´ll see. You will soon be out of here!


Fortsättning följer... / To be continued………..

Copyrigt Liisa @ Ottilias Veranda All text och bild utan källtext är mina egna. All text and pictures without watermark are my own, except the dragon pictures . I appologize for the poor translation of mine!