Själarnas Trädgård del 2 / Garden of lost Souls Part 2

Denna lilla historia skriver jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen! Del 2. Första delen kan du skrolla till längre ner.

I write this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world! Part 2. You can scroll down to part 1.

Kapitel 2 / Chapter 2

-Hitåt!...Kom hitåt!
En vindpust kittlade mig i nacken. Jag vände mig om och ramlade nästan baklänges. Ett jätteträd!...som talade!...till mig! Håren reste sig i nacken på mig.
-Var inte rädd. Jag skall hjälpa dig, sa trädet med en skrovlig röst.
På något sätt tyckte jag att trädet verkade bekant, men jag skakade bort den tanken.
-Du kommer att få en vägvisare som tar dig till Drakarnas Dal, sa det gamla trädet.
Plötsligt fladdrade något förbi mina ögon. En rökelsedoft spred sig i luften och…vips landade en liten, liten drake på min hand! Det var det sötaste jag sett! Röken pyrde ur det lilla gapet och den gav ifrån sig ett väsande ljud.

-Here!….Over here!
A gust of wind tickled my neck. I turned around and almost fell backwards. A giant tree!…talking!…to me! My hair raised.
-Don´t be afraid. I will help You, said the tree with a harsh voice.
Somehow the tree seemed familiar.
-You will get a guide that will take You to the Dragon Valley, said the old tree.
Suddenly something fluttered past my eyes. A smell of incense spread through the air and…all of a sudden a tiny little dragon landed on my hand! It was the cutest thing I´d ever seen! Smoke came out from its tiny mouth and it made a hissing sound.

-Ge nu akt på vad jag nu skall berätta för dig, sa trädet. I Drakarnas Dal finns ett slott där du skall gå in och hämta den gyllene skålen.
-Gyllene skålen? sa jag frågande. Ajjj! Jag skrek till och skakade på handen. Den lilla rackaren bet mig! Den lilla draken fladdrade runt framför mig och blåste en puff av rök i ögonen på mig.
-Endast med denna skål kan du dricka ur Ungdomens källa. Skålen finns i det magiska skåpet som du bara kan öppna om du känner svaret på gåtan, sa det gamla trädet
-Men hallå! Vad är detta! Jag är ingen trollkarl!….kved jag.
-Svaret finns i ditt hjärta! sa trädet. När du fått med dig skålen skall du fortsätta till den förtrollade dammen. Där kommer du att få hjälp att hitta vidare….
-Förtrolla mig hit och förtrolla mig dit! Jag är ingen trollkarl sa jag ju! Mitt svar lät en aning ängsligt.
-Det är dags att gå nu, sa trädet.


-Now listen carefully to what I´m going to tell You, said the tree. In the Dragon Valley there is a castle. You will have to enter there and get the golden cup.
-The golden cup? I asked. Ouch!! I yelled and shook my hand. The little bastard bit me!
The little dragon fluttered in front of me and blew a puff of smoke into my eyes.
-It is only with this cup that You can drink from the Fountain of Youth. The cup is in a magic cupboard wich You only can open if You know the right answer to the question, said the old tree.
-But wait a minute! What is this! I´m no magician, I whined.
-The answer is in Your heart, said the tree. When You have the cup You continue to the enchanted pond. There You will get further help….
-Enchant me here and enchant me there! I said I´m no magician! My reply sounded a bit anxcious.
-It´s time to go now, said the tree.



Den lilla draken slet i min ärm och flög sen i väg en bit, viftade på svansen med tungan hängande utanför. Det såg komiskt ut, nästan som en valp som väntade på apport!
-Åh visst ja! Jag höll på att glömma, sa trädet och blåste mig i örat. Du behöver det här!
Med ett svisch och en duns föll ett stort svärd ner och landade med spetsen i backen rakt framför mig! Jag häpnade och med klingan fortfarande svajande frågade jag svagt:
-Vad skall jag med det där till??
-Du kommer att behöva det, men använd det klokt, sa trädet. Gå nu!
Jag drog upp svärdet såg på den glimmande eggen, tog den på ryggen och började följa efter den lilla draken som nu flög snabbare med röken slingrande som en lian efter sig.
Efter en bra stund började jag skönja ett högt berg i horisonten. Vid bergets fot kunde jag ana någon form av ingång och när jag kisade uppåt såg jag ett forsande vattenfall som föll nerför klipporna. Plötsligt stod där en blek liten pojke framför mig.



The little dragon pulled my sleeve and flew away a bit, wagged it´s tail with it´s tung hanging out of the mouth. It looked quite comical, like a puppy waiting to fetch!
-Oh I almost forgot, said the tree and blew in my ear. You will need this!
With a swisch and a thud a huge sword fell down and landed with the tip in the ground right in front of me. I was amazed and with the sword still swaying back and forth I asked with a light voice:
-What will I need that for??
-You will need it, but use it wisely, said the tree. Now go!
I pulled up the sword, looked at the glimmering edge, and threw the sword up on my back. I started to follow the little dragon wich now flew faster leaving a trail of smoke behind.
After awhile I could discern a high mountain at the horizon. On the foot of the mountain I could see some form of entrance and when I gazed up I saw a rushing waterfall falling down from the cliffs. Suddenly a little pale boy stod infront of me.






Han tittade sorgset på mig länge men alldeles tyst. Till slut kände jag mig tvungen att fråga:
-Men hej på dig lilla vän! Vad gör du här?
Jag fick inget svar utan pojken fortsatte att titta på mig nu med huvudet på sned.
-Vad heter du? försökte jag trevande.
-Vet inte, sa pojken och slog ned blicken i backen.
-Men något måste du väl heta ,frågade jag igen.
-Minns inte, sa pojken tyst.
-Minns du inte , sa jag förvånat. Var har du din mamma eller pappa då?
-Vet inte…jag har nog ingen mamma eller pappa ,sa pojken tyst och såg på mig. I alla fall minns dom inte mig.
Jag kände hur jag fick en klump i bröstet.
-Men lilla vän, det är väl klart att de minns dig! Varför säger du så?
-Om jag hade haft en mamma eller pappa hade dem hämtat mig för längesen, sa pojken med underläppen darrande, men det kommer ingen!
-Men älskade vän…rösten stockade sig i halsen…De kanske inte vet var du är! Men jag tror säkert att de letar efter dig hela tiden! Jag insåg med ens att denna lilla gosse måste ha vandrat här alldeles ensam mycket, mycket länge. Hans föräldrar var nog borta sedan länge.
-Nää, sa pojken på småpojkars vis, det gör de inte alls! Och förresten gör den där stora dumma draken att jag inte kommer härifrån! Pojken kastade sig i min famn gråtande.
Jag höll om den lilla kroppen som hulkade i min famn. Jag torkade hans tårar med mina händer och sa:
-Se på mig….vilken drake?
-Han bor där! sa pojken och pekade mot ingången i berget som jag först nu såg hade formen av ett drakhuvud.
-Han är jättedum mot mig! fortsatte pojken hulkande. Och jag är jätterädd för honom!
Medan jag vyssande försökte trösta den gråtande pojken kände jag hur ilskan inom mig växte. Vad är det för odjur som vill ett så litet barn illa? tänkte jag. Lejonhonan inom mig växte.
-Vet du vad, sa jag med en övertygelse som förvånade mig själv, ska vi ta och ge den där dumma draken en omgång!
-Mmm, snyftade pojken.
-Men vet du vad , jag måste ju ha ett namn på dig om vi skall gå vidare tillsammans. Vad skulle du vilja heta om du fick välja, frågade jag
Pojken funderade och plötsligt lyste det till i ögonen och han sa:
-Zorro! jag vill heta Zorro!
-Ok! sa jag och skrattade till. Kom nu Zorro så går vi!
Den lilla söta draken fladdrade till, flög och satte sig på Zorros axel.
-Den , min vän behöver du inte vara rädd för, sa jag. Han skall visa oss vägen.


He looked at me very sadly but all quiet. Eventually I felt the need to ask:
-But hello little fellow! What are You doing here?
The boy didn´t answer but stood quiet, tilted his head.
-What´s your name? I tried
-Don´t know, said the boy and looked at the ground.
-But You´ve got to have some name, I asked again.
-Don´t remember, said the boy quietly.
-You don’t remember? I asked astonished. Where is your mother or father then?
-Don´t know…I don’t think I have a mother or father, said the boy and looked sadly upon me. Anyway they don´t remember me.
I felt a lump in my throat.
-But dear, of course they remember You! Why do you say that?
-If I had a mother or father they would have come for me a long time ago, said the boy with a shivering lip, but noone ever comes!
-Oh my little darling…I lost my voice for a second…Perhaps they don´t know where You are. But I´m sure that they are surching for You all the time! I then realized that this poor boy had been here wandering all alone for a long, long time and that his parents probably were gone ages ago.
-Nope! Said the boy in the manner of little boys, they do not! And anyway that big mean dragon won´t let me go home! The boy through himself into my arms crying. I held his tiny body while he cryed loud. I dried his tears with my fingers and said:
-Look at me…what dragon?
-He lives over there! said the boy and pointed towards the entrance in the mountain wich I now discovered had the shape of a giant dragonhead.
-He´s really nasty to me! The boy continued crying. And I´m very afraid of him!
While I hushed and tried to comfort the boy I felt the anger grow inside me. What kind of an monster is it that want´s to hurt such a little child ? I thought. The lioness in me grew stronger.
-Do You know what? I asked with a conviction that surprised myself, what would You say if we go get him and give him what he deserves?
-Mmm, the boy sobbed.
-But in that case I will need a name to call You if we are going to go together. What would You want to be called if You were to choose yourself, I asked.
The boy thought a while and then his eyes lit up a little when he said:
-Zorro! I want to be called Zorro!
-Ok! I said and laughed a little. Come on now Zorro. Let´s go!
The cute little dragon flew up on Zorros shoulder.
-That my friend, I said, You don´t have to be afraid of. He will show us the way.



Fortsättning följer..../ To be continued....

Copyrigt Liisa @ Ottilias Veranda All text och bild utan källtext är mina egna. All text and pictures without watermark are my own. I appologize for the poor translation of mine!